rockys

Idag skall jag ge min syn på musik, men till skillnad från många andra bloggar har jag en något högre ambitionsnivå. Jag kommer inte bara göra en lista över vilka låtar som är bäst (Champions League-hymnen) respektive sämst (Schlager), utan jag kommer även försöka mig på att förklara varför. Och jag tror jag har hittat svaret. Naturligtvis hade jag aldrig kunnat se så klart om det inte vore för Adam Alsing.

Det hela började med att den skäggige farbror Alsing slutade snusa. I samband med detta lanserade han uttrycket "summan av lasterna". Vad han menade med detta uttryck var att en människa alltid kommer ha ett visst antal laster, hur gärna man än vill bli av med dem. Enkelt uttryckt innebär det att slutar man snusa börjar man betta. Slutar man sedan med bettingen börjar man dricka. Så fortsätter det i all evighet, och om det beror på den universella balansen eller människans natur låter jag vara osagt, men jag slår vad om att även du som läser detta har dina laster (LHC, Tool, MFF för att ge exempel utan att nämna några namn).

Hur som helst, att höra talas om detta fick mig att tänka på vilka mer av livets inslag som i själva verket är ett summespel. Det slog mig snart att det bästa exemplet är musikvärlden.

Som alla vet kom den bästa musiken till på 80-talet. Men varför? Jo, vad denna musikens storhetstid hade i överflöd var one hit wonders. Musiker som exempelvis John Farnham, som för alltid är odödlig i och med den fantastiska You're the voice. Två sekunders reflektion från läsarens sida ger vid handen att samtliga av världens allra bästa låtar är one hit wonders. Detta är enligt mig ett uppenbart bevis för att varje musiker har en given mängd musikalisk storhet inom sig. Vissa väljer att så att säga bränna allt krut på en hit, för att på så sätt säkra en plats i historien. Andra väljer att bränna så löjligt små mängder av sitt krut under årtionden av exempelvis melodifestivaler, och är därför dömda att bli ihågkomna med samma känslor som vegetariska pizzor eller världskrig.

Enda undantaget så här på rak arm är filmvärlden, där exempelvis Will Smith gör minst en film om året, och aldrig är det dåligt. Och på tal om one hit wonders: Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. Ska du bara läsa en bok till så läs den!

//Rocky