Vett och etikett
Vår värld är full av människor, vilka alla kan kategoriseras på olika sätt. Detta är i många fall ett stort problem, vilket inte minst Andra världskriget är ett alltför tydligt exempel på. Dock finns det kategoriseringar av människan som är betydigt mer harmlösa, och som inte får alltför stora följder. Likväl är det viktigt att belysa dessa andra sätt att göra skillnad på folk och folk. Ett av de mer kända exemplen från vår tid är hur Kexchoklad ska uttalas korrekt (för den som är oinsatt i problemet med kexchoklad kan nämnas att nya rön visar att det uttalas tjexchoklad).
På senare tid har en annan metod för kategorisering av människan fått mer uppmärksamhet i media. Det är frågan om "Bananintagsetikett". På ren svenska handlar det om hur man korrekt inmundigar en banan. Varianterna är, vilket framgår av länken i föregående mening, många, men enkelt sett kan man säga att det handlar om två grundvarianter. Antingen först skala hela, för att sedan äta hela, eller att skala en bit för att sedan äta en bit, för att på så vis växelvis försöka uppnå mättnad.
Den så kallade folkvettsexperten Ribbing, vilken svarar på läsarens fråga helt utan att ägna ringaste tanke åt problemet, förordar växelvis skalning. Jag är av motsatt uppfattning. Jag har dock starka belägg för mitt påstående att bananen ska skalas till fullo innan ätandet. Beviset:
Apor äter bananer efter att först ha skalat hela. Se bifogad video:
http://www.youtube.com/watch?v=kvY6Im3iETw.
De om några borde ju veta hur det ska göras. Sedan är det bara att beklaga att Magdalena Ribbing i ett huvudlöst svar på en tydligt missanpassad individs fråga lykades missbruka sin ställning som offentlgit känd så grovt. Dylik spridning av felaktigheter för tankarna til Bagdad Bob. Synd på Ribbing, som annars är säkerheten själv.
Nå? Hur äter du banan? Växelvis eller som experterna?
//Rocky
Christer
Listan kan göras lång, men de två främsta skamfläckarna på det annars stolta namnet med innebörden "den starke" är Christer Pettersson och Christer Lindarw. Traditionen med meningslösa varelser som bär namnet har nylien utökats med en som till en början var att anse som en hjälte: Christer Fuglesang.
Christer Fuglesang har dock inte alltid varit helt onödig. I början var han tvärtom mycket underhållande, eftersom han i år efter år envisades med att kalla sig astronaut, trots att ha inte varit i rymden mer än någon annan svensk. Det hela påminde snarare om när småbarn springer runt och simulerar motorljud och skriker "jag är astronaut!" eller svingar knallpulverpistoler och deklarerar "jag är cowboy!".
Hur som helst, till slut blev han äntligen astronaut på riktigt, vilket måste vara kul för honom. Men nu får det väl ändå vara nog? Vad har han uträttat egentligen? Har han varit först med något? Nej, han har inte gjort något. Det enda som är riktigt imponerande är hur han lyckats fylla en bok om sina dagar i rymden. När hysterin kring mannen som lyckades göra skäl för sin yrkestitel först efter att ha varit anställd i 14 år äntligen lagt sig, då var det dags igen. Nu matas vi dagarna i ända om information om hur han åkt upp, hur han ätit, hur han fisit och hur han spelat schack i rymden.
Men förhoppningsvis ska Fuglesang åter göra oss lyckliga. Och jag kan lova att även sagan Fuglesang ska få ett lyckligt slut. Innan året är över kommer Fuglesang vara den första astronauten vars favoritlag i fotboll huserar i Superettan. För som grädde på moset i denna typiska Christers liv är han djurgårdare.
Är Christer Fuglesang en hjälte eller har jag rätt? Är det okej att, som han gjort, döpa sitt barn till Rutger?
//Rocky