Det franska köket
Då jag numera kan titulera mig boende i Frankrike sedan tre veckor tillbaka, anser jag att jag hunnit skaffat tillräckligt med underlag för att ge er läsare en mycket objektiv bild av det franska köket och vad det har att erbjuda. Det ska nämnas att det franska köket kan variera ganska mycket från region till region. Därför har jag beslutat att koncentrera mig på i första hand vad som utmärker det franska köket à la Strasbourg.
Mitt första möte med fransk gastronomi kom redan efter ett par timmars trampande av fransk mark. Jag letade upp en restaurang inte långt från mitt residens, och inte behövde jag vänta länge innan jag förstod att vill man ha mat på en restaurang här, då får man se till att kunna prata franska. Mitt första restaurang besök gick alltså till så här:
När jag blivit anvisad en plats i ett lämpligt hörn och den stressade servitrisen kom fram och frågade vad jag ville äta, svarade jag på min, vid det här tidiga skedet av resan, ringrostiga franska att jag ville se menyn. Hon svarade med en kaskad av oidentifierbara franska ord. Jag tog det säkra före det osäkra och svarade på min allra bästa skolfranska med klar och tydlig röst: Oui!
Servitrisen försvann och allt var frid och fröjd. Trodde jag. Efter bara någon minut kom hon ut igen med en liten sallad. Vad bra, tänkte jag, att man får lite sallad medan man väljer från menyn. När jag ätit upp salladen och samtidigt upptäckte att jag aldrig fått någon meny kom servitrisen tillbaka igen, denna gång beväpnad med en tallrik skinka och potatismos. Jag började bli illa till mods och kände ett sting av hemlängtan, men åt ändå lydigt, ständigt undrande om jag någonsin skulle få se en meny. När väl både skinka och potatismos var i tryggt förvar i mitt inre, kom hon ut igen. Innan jag ens hann formulera färdigt en protest och än mindre framföra den, hade jag nu glass framför mig. Jag åt snabbt och när jag tittade upp igen stod servitrisen där en gång, återigen rabblande vad som för mig tycktes vara slumpvis valda franska ord. Vis av tidigare misstag svarade jag denna gång NON!
Hon nickade och kom tillbaka med notan. Hennes förmodligen första svenska kund gick skamset därifrån, livrädd och 15 euro fattigare.
Nästa kontakt med en restaurang blev betydligt behagligare, trots att även detta lilla hak förvirrar.
Min franska var bättre och jag hade lärt mig det franska ordet för meny. Skylten utanför det lilla stället på en garageuppfart i ett bostadsområde sade "Indian Food". För att undvika förgiftningsdöden gick jag dit med en svensk kompis, som inte vet det, men jag väntade med att smaka på min mat tills jag sett med ögna ögon att han överlevt sina första tuggor.
Det intressanta med detta ställe är att det förmodligen är världshistoriens mest mångkulturella restaurang. Skylten avslöjade som sagt att de serverade indisk mat, men på menyn fanns enbart pizza. Utöver detta var personalen från Bangladesh, och till det hallalslaktade köttet serverades öl smaksatt med tequila. Men gott var det, och vi överlevde båda två.
Så till mitt tredje exempel på den franska maten.
Bredvid skolrestaurangen ligger en liten kebabbar vid namn Milas. Det ser inte mycket ut för världen, men det som serveras där är värdigt en Nobelfest. Krögarens livsöde förklarar varför.
Han kom till Frankrike för tjugo år sedan för att utbilda sig till ekonom. Men utbildning till trots kunde han inte blunda för den gåva han förärats av högre makter: han är världens främsta kebabkonstnär. Med en hårt lindad Yufka Döner i perfekt cylindrisk form och med en Sauce blanche som inte kan beskrivas med ord, trollbinder han sina gäster. Kassan sköts av hans fru, drottningen av Kebab, och de två döttrarna drillas sedan barnsben hårt i kebabens ädla hantverk. Hans kebab är av den typen att den utan tvekan skulle kunna göra honom till miljonär, men likt en sann konstnärssjäl väljer han att troget hålla fast vid sitt lilla krypin, och låta de som vill ha hans kebab komma till honom. Och har man en gång varit där äter man aldrig mer någon annanstans.
//Rocky
RCS får för evigt en plats i mitt hjärta
Jag klarade inte av mer än två veckor. Abstinensen blev alldeles för stor. Så jag gjorde slag i saken och bestämde mig för att undersöka vad den lokala fotbolsscenen hade att erbjuda.
Det var fredag. Tillsammans med mina medresenärer och en pirrande känsla i hela min kropp klev jag av spårvagnen vid hållplatsen Kibitzenau. Efter en promenad på drygt tio minuter, som kunde varit betydligt längre om jag inte hade provgått sträckan några dagar tidigare, dök den så upp bakom en krök. Stade de la Meinau.
Ju närmare vi kom, desto starkare blev sorlet och den välbekanta doften av arenakorv med bröd. Skymningen samspelade perfekt med den positivt laddade atmosfären för att förvandla detta betongmonument till en levande plats. Väl i biljettluckan fortsatte glädjen att stiga då vi i egenskap av studenter kunde kvittera ut platser på norra långsidan i höjd med mittplan till halva priset. Iklädd min nyligen införskaffade matchtröja och med ett matchprogram i handen tittade jag på klockan. Det var 20 minuter kvar.
Jag vet inte när det började, kanske berodde det på mitt allmänna tillstånd av berusande lycka, men det dröjde inte länge innan de mest trogna supportrarna i hörnet till höger om mig sjöng för fulla halsar till rytmen av en fanatikers trumma. När domaren sedan blåste i sin pipa hade det äntligen börjat. Toppmötet i Ligue 2 Orange mellan ettan Racing Club Strasbourg och femteplacerade Vannes OC.
Det stod redan efter ett par minuter klart att RCS skulle ta tre poäng med sig från den här omgången. Med fem vinster och en oavgjord efter seriens inledande sex matcher var man före de svartklädda på varenda boll. Stackars Vannes, uppflyttade till Ligue 2 inför den här säsongen, hade inte mycket att säga till om mot nyligen nedflyttade RCS. Matchen fortsatte i ett högt tempo tills ungefär halva den första halvleken var spelad, men RCS hade ännu inte lyckats göra mål. Fram till paus var det sedan ett lägre tempo och ett jämnare spel, men Vannes hann aldrig riktigt skapa något innan halvleken var över. Alltjämt mållöst.
Efter en halvtidsvila ägnad åt att hämta sig från chocken över tilltuggspriserna var det dags igen. Jag kände på mig att Strasbourg, som hittills under säsongen endast gjort en bra halvlek per match, hade mer att ge. Men tiden gick, och klackens oavbrutna sång till trots ville inte bollen över mållinjen. När vi på läktaren började titta mer och mer oroat på klockan fick Strasbourg en hörna, och då skedde något. Klacken fick med sig hela stadion (förutom Vannes fem man starka klack) i sång. Detta, i kombination med några offensiva byten från RCS sida, gav upphov till en massiv anstormning. Och så kom det till sut. 1-0. Ett fullkomligt öronbedövande jubel. Främlingar kramades. Blinda fick synen åter. RCS förärades med en plats bredvid GAIS och Barca i mitt hjärta.
RCS hann sedan göra 2-0 innan Vannes fick ett tröstmål precis innan det var slut. En perfekt kväll var till ända. Men det var inte sista gången jag såg RCS vinna på hemmaplan. Nästa match är bara två veckor bort.
//Rocky
Inledande reflektioner kring Frankrike
Jag vill börja med att konstatera att detta inlägg i vissa avseenden kan tyckas avspegla en lättare avsky för allt som börjar med de tre bokstäverna F, R och A i sagda ordning, men så är alls inte fallet. Vem kan exempelvis tycka illa om Franco Baresi? Innan granskningens första del härmed offentliggörs vill jag också påminna om att mina slutsatser kan förefalla aningen extrema, men jag försäkrar att inga som helst överdrifter någonsin kommer till uttryck i denna blogg.
Som många andra vetenskapliga arbeten har även denna serie blogginlägg från bakom fiendens linjer som utgångspunkt ett par generella frågeställningar.
Det första som slår mig är hur en nation, som för i grova drag 200 år sedan hjälpte till att kasta britterna ur Nordamerika och sedan lade under sig i stort sett hela Europa, kunde tappa så mycket fram till 1900-talets första hälft, då deras östliga grannar fullkomligt skändade dem under inte minst det andra världskriget? Istället för att leta i arkiv och på gamla slagfält sökte jag svaret genom att betrakta dagens franska invånare, och en del av svaret blev uppenbart direkt. Fransmännen är förmodligen världens mest lättledda folk. Som exempel kan nämnas att då man köper ett kontantkort till en mobiltelefon här i Frankrike är allt frid och fröjd. Men när man sedan ringt upp de slantar som ingick i erbjudandet och ska fylla på det igen kommer chocken: Fyller du på för 10 euro har du endast 15 dagar på dig att ringa upp pengarna innan de försvinner för gott, och dessutom kostar det ungefär 5,50 svenska kronor att ringa mellan två mobiler med samma operatör inom Frankrike. Detta är fakta och ser likadant ut alldeles oavsett operatör. Hur kommer det sig att ingen människa väljer att höja rösten och fråga högt hur de franska bolagen kan med att ta ut så höga priser? Eller är det rentav så att ingen helt enkelt uppmärksammat det bisarra i att ringa till ett annat land är billigare än att ringa inom landet? Förmodligen beror det på att fransmännen helt enkelt bara funnit sig i att så här är det och därför har det förmodligen alltid varit så och därför bör det förmodligen alltid fortsätta att vara så.
Mer om Frankrikes negativa sidor en dag då jag är på dåligt humör.
En annan, och kanske viktigare fråga är: Vad finns det för fördelar med Frankrike över huvud taget? Och svaret här är lika enkelt: Många, betydligt fler än nackdelarna.
Som exempel kan nämnas kollektivtrafiken. Den kan närmast beskrivas med absolut perfektion. Men varför? Jo, den allra främsta anledningen härför är att kärnan i kollektivtrafiken inom staden består av spårvagnar. Det faktum att fransmännen i detta avseendet tänkt precis lika klarsynt som göteborgarna medför högsta betyg. Guldstjärnan i betyget beror sedan på att man för endast 20 euro per månad kan åka precis hur mycket man vill i precis hela staden. Detta kort ger alltså möjlighet att fritt utnyttja vilken spårvagn man vill på någon av stadens fem linjer. Och skulle man ha bråttom och ändå missa spårvagnen behöver man inte alls utveckla magsår och självmordstankar, för nästa spårvagn kommer om 2 minuter igen. Och detta är i stort sett oavsett tid på dygnet.
En ännu större fördel är maten. Är man student, och har lyckats trasslat sig igenom den snåriga djungeln av byråkrati och identifiering som krävs, får man varje dag äta en mycket god måltid bestående av tre mycket vällagade och välsmakande rätter för priset av ett halvt svenskt cigarettpaket.
Som en sista fördel skall nämnas arkitekturen. Jag vet inte vad det är som ligger bakom - kanske är det ett spår av de statliga företagens era - men överallt i staden fullkomligt vimlar det av pampiga byggnader som tillhör eller har tillhört någon gammal myndighet eller statligt företag. Man kan heller inte nämna arkitekturen i den franska stadsbilden utan att nämna kyrkorna. Innan man arbetat sig in till stadens centrum hinner man stöta på ungefär tio kyrkor vilka hade varit domkyrkor i Sverige, men som här endast är en vanlig kvarterskyrka. Väl inne i stadskärnan undrar man var solen tog vägen, och när man tittar upp för att få bekräftat att den slocknat finner man sig istället stå i skuggan av en katedral med ett kyrktorn på närmare 150 meter. Jag stod faktiskt en gång bredvid katedralen i Strasbourg och hörde hur en av världens främsta forskare på katedraler, som tyvärr önskar vara anonym, bekräftade att globen skulle få plats tre gånger om inne i katedralen i Strasbourg.
De läsare som inte avskräckts av den långa väntetiden mellan inläggen ombeds vänligen tipsa om ytterligare franska fenomen som kan undersökas. Som extra morot kan nämnas att mer inspiration för undertecknad resulterar i mer frekventa inlägg.
//Rocky