rockys

Som av en händelse läste jag idag en blogg, där en av läsarna som lämnat en kommentar kallade sig för Hans Gruber. Namnet ringde en klocka någonstans, och till slut gick det upp för mig att Hans Gruber var mannen som till tonerna av automateld yttrade de historiska orden ”Karl, schieß auf das fenster. Shoot the Glass!”, i tron att det skulle få en barfota Bruce Willis på fall i Die Hard. Hans Gruber gick dessvärre förlorande ur tvekampen med John McClane, men han kommer trots det för alltid att vara ihågkommen som en av filmhistoriens största skurkar.

Detta fick mig att tänka över vilka andra skurkar som gjort avtryck i filmhistorien. Vad jag fann var att skurkar ofta framställs med målsättningen att de ska vara såväl onda som skrämmande, ofta i kombination med någon superkraft, men då och då verkar alla universums krafter samverka för att skapa raka motsatsen. Vissa skurkar är helt enkelt varken skrämmande, särskilt onda eller i besittning av någon typ av kraft. Jag har därför åtagit mig att lista några av filmvärldens bästa och sämsta skurkar.

En bra skurk, även populärt kallad en superskurk, bör besitta vissa egenskaper som skiljer honom från den breda massan. För det första skall han vara ond, i ordets rätta bemärkelse. Helst skall han få en kick av död och plåga. Utöver detta måste han se ond, helst farlig, ut. I skurkvärlden skall man döma hunden efter håren. För det tredje måste han ha ett slagkraftigt namn. Detta är nästan det viktigaste av allt. Filmvärlden är, vilket nedan skall visas med hjälp av exempel, full av skurkkaraktärer med olika sammansättningar av dessa kvaliteter. Dessutom finns enstaka skurkar som saknar alla nödvändiga egenskaper.

För att visa vad som händer när en skurk besitter alla de viktiga skurkegenskaperna väljer jag att nämna den allra bästa filmskurken någonsin: Darth Vader. Låt oss börja med den första egenskapen, nämligen ondska. Detta ger sig egentligen självt. En man som i syfte att utöva utpressning mot sin egen dotter spränger hennes hemplanet är i sanning ond. Om vi sedan går vidare till den för en skurk så viktiga looken, så får Darth Vader återigen högsta betyg. En helt svart kropp som är lika mycket maskin som kött och blod, krönt av en cape, med en legendarisk röst som grädde på moset, är skurkmässig perfektion. När det slutligen gäller den tredje egenskapen, är Dart Vader oöverträffad. Ingen vet riktigt vad namnet betyder, men alla som hör det får en kall kår längs ryggraden. Han är dessutom en mästare av the dark side of the Force. Mer behöver inte sägas. Det som gör Darth Vader till den största skurken någonsin är alltså att han har ett överflöd av var och en av de tre viktiga egenskaperna, kryddat med superkrafter.

Det finns också skurkar, som trots att de saknar en av de tre egenskaperna kvalificerar sig som superskurkar. Utan look, men med såväl en ondska som ett namn värdigt hin Onde själv, är Hannibal ”The Cannibal” Lecter. Egentligen är det hans tillnamn, och inte det riktiga namnet, som gör att han kvalificerar sig vad gäller namnet. Vad sedan gäller egenskapen att vara ond, så räcker det väl egentligen att ställa sig frågan hur han fick sitt smeknamn? Hannibal är med andra ord ond, och därmed ett lysande exempel på hur ett bra namn och en genuin ondska kan kompensera för utebliven skurklook. Han ser ond ut, men inte särskilt farlig. Ingen som bor i en monter känns farlig.

Vissa skurkar saknar två av kvaliteterna, men får ändå betraktas som helt okej. Ett exempel på detta är Ernst Stravo Blofeld. Kostym, vit katt och tysk brytning är ingen het look. Kanske i Polen dock. Blofeld har inte heller något slagkraftigt namn, snarare alldagligt. Men oj, vad ond han är. Att hålla världen gisslan med hjälp av stulna kärnvapen, eller att försöka starta ett tredje världskrig är inget som Moder Teresa skulle göra. Han är alltså ett lysande exempel på att ondska kan kompensera för både taskig look och svagt namn

Slutligen finns skurkar som varken har ondska, namn eller look, men som trots detta fått en hjälte efter sig. Det främsta exemplet på denna typen är den stackars Pingvinen, som härjar i Gotham. För det första kallas han Pingvinen, ett namn som i uselhet endast överträffas av hans riktiga namn, Oswald Chesterfield Cobblepot. Att kommentera hans look är verkligen att sparka in en öppen dörr, men för formens skull: Danny DeVitos kropp med näbbliknande näsa och deformerade händer, iklädd Abraham Lincolns hatt, monokel och cigarettmunstycke är varken snyggt eller synonymt med ondska. Och ond är han inte heller. Han vill ju bara ha lite kärlek. Tänker man efter är Batman mer ond. En multimiljardär som lägger stora belopp på att slå ihjäl sina sömnlösa nätter med trakassera denna sorgliga figur är ingen hjälte. Batman hör snarare hemma i någon av skurkkategorierna.

Vad säger då den handfull läsare bloggen mot förmodan har kvar? Glömde jag någon skurk som hade förtjänat ett omnämnande? Är Batman ond eller god?

"Evil is a point of view"
- Anne Rice

//Rocky

En stor nackdel med att inte vara rikskänd för sin blogg är att skrivandet inte genererar några pengar. Åtminstone inte till mig. För jag har nyligen lagt märke till att min värd, blogg.se, trots detta valt att lägga in reklam i min blogg. Det är inget jag har något emot generellt sett, men det som gör mig obekväm med hela situationen är att jag inte själv har någon kontroll över vilken reklam som ska visas, utan den växlar från gång till gång mellan olika företag och organisationer. Som exempel kan nämnas att jag häromdagen såg att min blogg tydligen blivit ett medel för WWF att lura folk att skänka pengar. Deras reklambanner gjorde fullkomligt klar för alla mina läsare att det nu var hög tid att ge alla sina pengar till att rädda de sista tigrarna. Min enda fråga lyder: varför?

Vi människor är hycklare. Vår relation till djurriket är ett alldeles utmärkt exempel på detta. Se bara på WWF:s kamp för att rädda tigrarna från utrotning. Samtidigt som vi gör allt vi kan för att utrota varenda tänkbar insekt vi får syn på, är vi noga med att bara ta livet av tillräckligt många av våra matdjur för att beståndet aldrig ska ta slut. Själva dödandet av både insekter och matdjur sker helt utan minsta antydan till ånger eller dåligt samvete. Men samtidigt vore det tragedi om tigrarna dog ut.

Vad är det då som gör att det i det enskilda fallet är berättigat att döda ett exemplar av en viss insekt helt utan ursäkt? Eller att döda en enstaka ko bara för att man är hungrig? Men inte att döda en enstaka tiger?

Jag anser själv att kampen för att förhindra utrotning av ett djur som tigern är ett märkligt fenomen i det perspektivet. Vad det till syvende och sist handlar om i det enskilda fallet är att en individ av ett visst djur sätter livet till. Hur kan det egentligen vara av betydelse ifall det är det sista exemplaret? Hur skulle världen bli en sämre plats utan några tigrar? Förmodligen skulle familjerna till de dryga 50 personer som blir dödade av tigrar varje år rentav hävda att världen skulle bli en bättre plats. Dessutom skulle man kunna hävda att enligt teorin om the survival of the fittest, så har tigern gjort sitt på denna jord.

Det är möjligt att kampen för tigrarna förs av den enkla anledningen att när den sista tigern dör, så är det oåterkalleligt. Då blir det helt plötsligt lite för tydligt vilken stor inverkan vi har på naturen.

Människor är som sagt hycklare. Så även jag. Därför anser jag trots allt att det vore synd att tigrarna utrotades. Men vad tycker du?

//Rocky

Varje man behöver en sysselsättning, en hobby. Något som kanske inte kommer till uttryck hela tiden, men som ändå alltid finns där under ytan, och som tids nog lyckas ta över och definiera hela ens liv. Nya hobbies leder allt som oftast även till nya bekantskaper, vilket kanske är oundvikligt. För ser man till exempelvis fågelskådare, så är det ju högst orimligt att utövarna hade några vänner innan de upptäckte en passion för att titta på fåglar som står, fåglar som sitter eller fåglar som flyger.

Oavsett alla negativa aspekter av fågelskådning, och de är många, så måste man dock ge alla ornitologer en eloge för deras enorma förmåga att uppslukas så fullkomligt av något så bisarrt. De utgör verkligen typexemplet på hobbyutövare. För dem är det självklart att lägga tusentals kronor varje år på att bege sig till Smygehuk för att vara den första att få syn på en semesterfirande rödbena som anländer efter vintern, medan det för dem av oss som inte ens skulle kunna peka ut en mås bland papegojor är helt obegripligt.

Men som jag sa inledningsvis måste var och en ha en hobby, och de som hävdar motsatsen är förmodligen antingen veganer eller någon annan form av idioter. Själv fann jag nyligen min alldeles egna hobby. Det var när jag under en promenad hem från universitetet fick syn på följande fenomen som det hela startade.



Nu när jag har sett en bil vars registreringsnummer slutar på 001, finns det bara en sak att göra, nämligen att gå hela vägen. Reglerna är enkla, jag måste se alla nummer upp till 999, och det måste ske i nummerordning. Ser jag således en plåt som slutar på 003, kan jag inte ta den förrän jag sett 002. Datumet då bilden togs var den 17 augusti 2009, och mitt mål (som enligt elaka tungor är ouppnåeligt) är att vara färdig senast 17 augusti 2016. Det som dessutom tillför extra krydda är att min far såg en 001:a dagen innan mig, vilket innebär att min hobby utvecklats till en rafflande tävling mot klockan och mot min far. Spännande! Enda nackdelen med en av hobby av den här karaktären är att man fäster alldeles för stor uppmärksamhet på mötande trafik istället för på exempelvis skolbarn vid övergångsställen.

Så vad säger ni, kära läsare? Är det möjligt? Och vad har ni för hobbies?

"Hobbies of any kind are boring except to people who have the same hobby. (This is also true of religion, although you will not find me saying so in print.)"
- Dave Barry

//Rocky

Efter att en av kommentarerna till mitt förra inlägg riktat världens uppmärksamhet mot sambandet mellan kaffe och självmord började jag fundera. Det var den aktade glennologen Jeepa som delade med sig av följande visdom:

"Den som dricker kaffe löper 66% mindre risk/chans att begå självmord." 

Eftersom nordbor är de som dricker i särklass mest kaffe per person och år, och eftersom vi svenskar med våra 3,2 koppar per person och dag endast överträffas av finnarna, måste man ju ställa sig frågan varför självmord fortfarande begås i Sverige. Och för er som inte är bekanta med denna blogg kan jag bara säga att här finns inga lösa trådar, utan alla frågor, små såväl som stora, får ett svar. Så även frågan om varför vi svenskar fortfarande tar livet av oss har ett svar: Vi dricker mycket kaffe, men inte tillräckligt.

Varför dricker vi då inte tillräckligt med kaffe? Flera minuters eftertanke har fått mig att inse att det inte beror på något annat än kaffekokaren; kaffet i sig uppnådde perfektion redan när Jesus gick på vatten. Varje kaffebryggare, alldeles oavsett pris och kvalitet, har tre stora brister.
1. Det går för långsamt. Alla andra drycker man vill ha finns tillgängliga direkt då suget uppstår, men kaffe måste bryggas i åtminstone 5-10 minuter innan det är klart.
2. Det låter för mycket. Jag har ännu inte stött på den bryggare som inte överröstar ens den mest högljudda radioprataren tidigt på morgonen, särskilt då de sista dropparna vatten sugs upp för att nå filtret.
3. Det är för varmt. Det må så vara att kaffe smakar som bäst då det bryggs vid 96 graders värme, men varför i hela fridens namn måste det fortfarande vara skållhett då det når koppen? Det ultimata vore förstås om det var lagom varmt att dricka direkt.

Så för den som vill rädda de återstående självmordsbenägna svenskarna, och samtidigt bli förmögen: tillverka en kaffebryggare som brygger snabbt, är tyst och serverar kaffet dricktempererat med en gång. Skulle sedan självmord fortfrande begås är det inte hela världen, de var ju tedrickare.

"Coffée är då godt
1) för dem, som finna sig illa disponerade efter starcka drycker dagen för-ut intagne. 
2) för dem som äro däste af en stark middags måltid. 
3) för dem, som hafva god föda, men intet arbete, hwar-af de äljest blifwa  tunge i kroppen; ty det giör en munter, och en sömnig hierna wakande. 
4) för dem, som plågas av migraine eller wärk i halfwa hufwudet, hwilken på wissa tider igenkommer. 
5) för dem som plågas af matskar. 
6) för Fruentimmer, som intet hafwa sin ordinaire räkning. 
7) för dem som äro för mycket feta och corpulente, och åstunda blifwa magre. 
8) Uti et slags colique, som kallas cardialgie, eller Dal-karlarnes Bälu, är et par tassar Coffée utan såcker hastigt druckne offta et promt medicament."
- Carl von Linné

//Rocky

Är det någon av alla läsare som känner till S:ta Anna Underjordskyrka? Inte? Då skall jag kort redogöra för denna mytomspunna plats.

På en ort långt uppe i norr, vid namn Kristineberg, sker i Bolidens regi gruvverksamhet, där bland annat guld och silver utvinns. Men vad många inte känner till om gruvan är att här skedde år 1946 en upptäckt av sällan skådat slag. Efter att man som vanligt sprängt för att ta sig fram i berget uppenbarade sig på väggen, mer än 100 meter under marken, Jesus själv. Eller rättare sagt, i den svarta berggrunden fanns en vit stensort, vars form var en avbild av Jesus. Det blev naturligtvis stor uppståndelse, och för att göra en lång historia kort så finns där numera en underjordskyrka. För att ytterligare öka spänningen återfanns dessutom en tid senare ytterligare en jesusavbild på orten, denna gång på en marmorplatta. Sägnen säger desutom att tredje gången Jesus visar sig, då är det kört. Jordens undergång är då kommen.

Men detta inlägg är ingen domedagsprofetia, snarare tvärtom. För vad jag vil säga med historien om underjordskyrkan är att runt omkring oss finns tecken, och är vi inte försiktiga så kanske vi missar dem. Och faktum är, att för en tid sedan fick jag själv en uppenbarelse. Det hela utspelade sig vid frukost. Utan minsta aning om vad som skulle ske drog jag min vana trogen av kanterna från frukostmackan för att äta dem först. När det var avklarat tittade jag ner på min numera kantfria smörgås, och höll på att tappa andan. Det som en gång varit min frukostsmörgås var som genom ett trollslag så mycket mer än så. Det var en perfekt avbild av Sverige.



Detta var ju bara för bra för att vara en slump. Men vad betyder denna uppenbarelse? Efter att ha rådfrågat alla, från biskopar till rabbis och till och med en och annan schaman, är jag nu säker. Som ni minns har bloggen efterhand kommit att bli ett verktyg med vilket jag sakta men säkert skapat ett partiprogram. Denna Sverigemacka kan därför inte betyda något annat än att jag förr eller senare kommer få chansen att regera. Om det blir efter val eller revolution är ännu oklart, men att ensam revoltera är svårt, så det mesta talar för en valkampanj.

Vem följer mig?

//Rocky

Igår var en underbar dag. Solen sken, vinden var måttlig, och jag hade just hunnit med att klippa gräset. Så långt allt perfekt. Men efter solens nedgång började mardrömmen. Det började med att jag skulle lägga mig i min säng för att utkräva min välförtjänta nattvila, då jag märkte att jag inte var ensam om denna idé. I och omkring sängen, på inte mindre än tre ställen, kunde jag observera tvestjärtar. Som den sanna entomofob jag är, ägnade jag återstoden av kvällen att, beväpnad med dammsugare och en puls på 200 slag per minut, dirigera min tappra sambo medan hon självuppoffrande fick ta bort dessa djurvärldens AIK:are. Framåt småtimmarna lyckades jag dock trotsa min egen självbevarelsedrift och somna i sängen, eftersom en hotellnatt skulle ha kostat mig 890 kronor.

Efter att således lyckats få ett par timmars sammanhängande sömn, med enstaka uppvaknanden för att leta igenom säng och sovrum efter eftersläntrande kryp, vaknade jag relativt utvilad och välmående. En uppiggande morgonpromenad senare var det så dags för frukost, och nattens fasor kändes mer som en avlägsen mardröm. Men då slog mörka makter till igen. Mitt i en tugga polarbröd med korv och sallad var det något som kändes annorlunda, nästan som den rinniga biten av en tomat. Konstigt tänkte jag, och när min hjärna äntligen kopplat lyckades den åstadkomma en spottreflex. Vad tror ni då landar på min tallrik tillsammans med en halvtuggad smörgås om inte en snigel. Stor som en lillfingernagel var den också. Jag lyckades rusa mot toan, och på vägen hann jag spotta ännu mer smörgås på tre eller fyra ställen i lägenheten. Än en gång var det min sambo to the rescue, vilket gav sagan ett lyckligt slut.

Så, kära läsare, nu förstår ni min fobi, och hur den kommer til uttryck i vardagen. Har du några fobier?

//Rocky

Har nu varit borta från bloggscenen under ett ovanligt långt tag, och detta av den enkla anledningen att jag behövde utöva lite semester. Som alla andra semesterfirare har jag under större delen av tiden vilat skonat mitt huvud från avancerade tankeoperationer, men två tankar har trots allt lyckats ta form.

Den första rör ett av vårt mest kära transportmedel, nämligen cykeln. Jag kan acceptera att människan i begynnelsen fick kompromissa fram en lösning, där hållbarhet vägde tyngre än bekvämlighet, och ramen var helt enkelt tvungen att se ut som den gjorde. Lite förenklat kan man säga att den fick formen av en triangel. Men numera har vetenskapen lyckats kringgå problemet med hur man skapar en bekväm och praktisk cykel, utan att för den sakens skull tumma på hållbarheten, och damcykeln har blivit ett vanligt inslag i det dagliga livet. Damcykeln minskar kraftigt risken för ofrivillig könsstympning, samtidigt som den förenklar hela av- och påstigningsprocessen. Detta sagt, varför envisas tillverkarna med att fortfarande tillverka så kallade herrcyklar? Vem har över huvud taget någon glädje av denna potentiella dödsfälla? Nej kära läsare, programpunkt fyra på min politiska agenda: Förbjud herrcyklar! Enda undantaget är tävlingscyklar, förutsatt att någon kan presentera vetenskapliga bevis på att det skulle innebära aerodynamiska fördelar.

Min andra tanke rör ett mer abstrakt problem, och kommer inte påverka Sveriges befolkning i händelse av ett maktövertagande från min sida. Vi vet ju alla att Nordpolen är världens nordligaste punkt, att Sydpolen är världens sydligaste plats, samt att Polen är världens värsta plats. Men vilken är världens östligaste respektive västligaste plats? Bör skiljelinjen gå mellan Alaskas västligaste punkt och Rysslands östligaste? Eller bör Göteborg anses vara världens västligaste plats? Många olika lösningar är tänkbara, och det enda som är självklart är att oklarhet råder.

Kära läsare, är jorden inte lika rund åt alla håll?

//Rocky

6 juni.
Sveriges nationaldag.
Sedan 2005 är denna dag dessutom en helgdag. Men varför är det egentligen Sveriges nationaldag? Det hela började, enligt vad jag kan erinra mig, med att Gustav Vasa tog över vårt vackra land den 6 juni för ett antal år sedan, och sedermera bröt sig ur Kalmarunionen, men jag kan ha fel. Hur som helst fortsatte 6 juni att spela stor roll i den svenska historian, genom att exempelvis riksdagen inte mindre än två gånger valt just 6 juni som dagen då den svenska regeringsformen antogs.

Självklart framstår dessa anledningar som något bleka i jämförelse med andra länders, exempelvis norrmännens eller amerikanernas, som ju är riktiga nationaldagar, som får hela nationen att bubbla av kärlek till sitt land. Så är det alldeles uppenbarligen inte i Sverige, och därför kommer jag härmed att klargöra den tredje punkten i mitt partiprogram. För er som inte följt min blogg kan jag meddela att de två första är att införa gul gubbe, samt att avskaffa dubbad reklam. Min tredje är således att ändra datumet då Sveriges nationaldag infaller. Frågan är bara vilket datum som borde väljas. Svaret fann jag på Wikipedia, naturligtvis.

Det första alternativet jag kom att tänka på var 5 januari. Jag vet vad många läsare nu tänker: varför fira den dag då Färöarnas äldsta och största tidning grundades? Till alla er som tänkte så vill jag bara säga en sak, nämligen att den 5 januari föddes den evigt unge Glenn Strömberg.

Mitt andra alternativ var midsommar. Dagen som symboliserar Sverige och allt svenskt. En dag alla älskar. Mängderna av sill och nubbe, tillsammans med fester som varar till soluppgången är skäl nog, det håller jag med om. Men dessvärre bör ett lands nationaldag infalla samma datum år efter år, varför jag med tungt hjärta måste avfärda denna i övrigt fulländade högtid.

Det tredje och sista alternativet är 16 juli. Det råkar nämligen vara dagen då varenda blågult hjärta gjorde plats för 21 tappra själar, som på andra sidan jorden underledning av en helt vanlig Svensson gav oss alla en bronsmedalj i ett fotbolls-VM (truppen bestod visserligen av 22 personer, men Magnus Hedman bidrog varken då eller någonsin därefter till något som gladde det svenska folket).

Så därför, kära läsare, faller mitt val på den 16 juli som Sveriges nationaldag, och därmed är den tredje punkten i mitt partiprogram spikad.

Nå? Har jag rätt? Vilken dag borde vara nationaldag?

//Rocky

Igår ägde ytterligare ett av årets många huvudstadsderbyn i fotbollens Allsvenska rum. Som västsvensk är resultatet ofrånkomligen dåligt, men för den nyfikne kan jag ändå avslöja att pest slog kolera med 1-0. Nyhetsrapporteringen fokuserade dock inte på matchen, utan på vad man kallar oroligheter på läktaren. Tydligen hade de båda lagens supportrar gjort skäl för namnet stockholmare och börjat kasta saker på varandra. Som normalt funtad (läs: inte stockholmare) undrar jag, precis som er läsare, varför stockholmare är som de är. 

Innan jag analyserar denna del av befolkningen närmare vill jag klargöra att alla stockholmare inte är mänskligheten till last. Ta kungen som exempel. En av landets skönaste figurer. Det kan bero på att alla hans förfäder gift sig med sin kusin eller närmare, men hans skönt flummiga sätt att prata kombinerat med hans förmåga att ständigt se förvirrad/förvånad ut gör honom till det enda skälet att behålla kungahuset. När han går bort och Jay Leno blir monark, då skall även jag förespråka ett avskaffande av monarkin. Det finns självklart fler sköna stockholmare, så för att inte reta upp onödigt många skall jag härefter endast beröra de stockholmare som har det dåliga omdömet att stöda något av stadens tre största fotbollslag.

Vad beror deras våldsamma beteende på? Endast ett svar är möjligt:

Frustration.
Det är en fruktansvärd kombination att dels bo i en stad som endast är omtyckt av sina egna invånare, och att dels blivit uppfostrad med antingen gulsvarta, grönvita eller blålila ränder var man än ser. Den frustration som bara kan bli resultatet av en sådan existens skulle förmodligen få självaste Dalai Lama att bruka våld. Och för en av dessa supportrar finns det endast en tänkbar måltavla för detta våld. En annan stockholmslagssupporter. Att ge sig på något annat lags anhängare skulle innebära brutna stockholmsnaglar och därpå följande gråt.

Kort sagt: Stokholmslagens supportrar är avskum!

Vad tycker du? Finns det någon annan förklaring?

//Rocky