rockys

Äntligen är värmen här! Och vad bättre sätt att fira än att gå från ord til handling. Det jag talar om, kära läsare, är att jag igår tände min grill för första gången i år. Och detta grillår kan bli något alldeles extra. Mitt weapon of choice är som alla andra år en klotgrill, svart som KITT. Vad som skiljer denna nyinköpta skönhet från forna somrars är storleken. Jag har valt att öka diametern på gallret ifrån cirka 45 cm till hela 58 cm. Detta av två anlednigar. För det första ger det en stor fördel om man är ett större sällskap som grillar, så att man slipper grilla och äta i omgångar. Men en stor grill är även mycket bättre än en liten då man är få som nyttjar den. Genom att endast låta halva gallret ligga rakt över glödande kol kan man använda sig av den så kalade indirekta värmen, som nämns i så varma ordalag i Licence to grill.

Jag har nämnt i tidiare inlägg att jag skall ägna grillsäsongen till att experimentera med marinad, och om jag får säga det själv, så var pilotmarinaden en mycket bra start. Det som gjorde susen var en skvätt honung, två eller tre skvättar olja, en nypa salt och lika mycket peppar och några droppar pressad citron. Dessa ingredienser fick tillbringa ett drygt dygn i en plastpåse tillsammans med två ovanligt fina benfria kotletter. Och tro mig, det var fantastiskt.

Så nu återstår att finslipa denna marinad under de kommande veckorna. Förhoppningsvis skall denna honungsmarinad snart ha uppnått perfektion så att jag kan bredda mitt register till att även innefatta en lite kryddigare marinad. Någon som vill tipsa eller kanske rentav ha en grill-off i sommar?

//Rocky

Slutspelshockey och kvalfotboll i all ära, men dagens alster skall handla om något helt annat, nämligen TV. Ni är säkert många med mig som stört sig på alla dessa fult dubbade reklamer, som oftast är dåliga försök att få oss svenskar att lägga de få slantar vi har kvar efter börsens MIF-mässiga bottennoteringar på diskmedel eller Riesenkola. Anledningen till detta blogginlägg är att dubbningstrenden nu tagit över ytterligare en bransch, nämligen köksbranschen.

Jag satt för några kvällar sedan och såg på TV, då plötsligt företaget Kvik kände ett behov av att saluföra sina produkter. Reklam på TV har jag lärt mig att leva med, men Kviks vapen i kampen om konsumenterna råkar vara den fulaste mannen Europa någonsin uppbringat, dessutom med ett uselt manus och en dubbning utförd av en galning. Jag kunde inte låta detta förstöra min kväll, så jag gjorde genast slag i saken och hörde av mig till det berörda företaget. Så här löd mitt mail:

"Jag vore tacksam om ni tog bort eran reklam från TV, eller åtminstone gör om den. Idag satt jag och åt, och jag svär att den fula killen i reklamen i kombination med den fullkomligt värdelösa dubbningen fick mig att kasta upp. Tack på förhand."

Igår kom svaret från deras marknadsavdelning:
"Tak for din henvendelse.
Vi er altid interesseret i at høre, hvordan vores budskaber påvirker modtagerne. Derfor er vi selvfølgelig kede af, at reklamen fik dig til at kaste op
Med vores nye budskab vil vi gerne udfordre den gængse holdning om, at et køkken absolut skal være dyrt for at være godt. I Kvik satser vi på lave priser, hvor alle kan være med, og det vil vi gerne kommunikere. Vores hensigt har dermed ikke været at lave en dårlig reklame, men én som giver et billede af vores prispolitik.
Vi respekterer selvfølgelig din holdning, men må desværre også indrømme, at vi ikke har planer om at skifte reklamen snart."

Detta inlägg har inget direkt syfte, annat än att visa hur den lilla människans åsikt lämnas fullständigt därhän när de stora danska imperierna gör intrång på den svenska marknaden. Jag uppmanar därför alla er läsare att ansluta er till mitt enfrågeparti med målet att avskaffa dubbad rekam i svensk TV!

//Rocky

Idag skall jag ge min syn på musik, men till skillnad från många andra bloggar har jag en något högre ambitionsnivå. Jag kommer inte bara göra en lista över vilka låtar som är bäst (Champions League-hymnen) respektive sämst (Schlager), utan jag kommer även försöka mig på att förklara varför. Och jag tror jag har hittat svaret. Naturligtvis hade jag aldrig kunnat se så klart om det inte vore för Adam Alsing.

Det hela började med att den skäggige farbror Alsing slutade snusa. I samband med detta lanserade han uttrycket "summan av lasterna". Vad han menade med detta uttryck var att en människa alltid kommer ha ett visst antal laster, hur gärna man än vill bli av med dem. Enkelt uttryckt innebär det att slutar man snusa börjar man betta. Slutar man sedan med bettingen börjar man dricka. Så fortsätter det i all evighet, och om det beror på den universella balansen eller människans natur låter jag vara osagt, men jag slår vad om att även du som läser detta har dina laster (LHC, Tool, MFF för att ge exempel utan att nämna några namn).

Hur som helst, att höra talas om detta fick mig att tänka på vilka mer av livets inslag som i själva verket är ett summespel. Det slog mig snart att det bästa exemplet är musikvärlden.

Som alla vet kom den bästa musiken till på 80-talet. Men varför? Jo, vad denna musikens storhetstid hade i överflöd var one hit wonders. Musiker som exempelvis John Farnham, som för alltid är odödlig i och med den fantastiska You're the voice. Två sekunders reflektion från läsarens sida ger vid handen att samtliga av världens allra bästa låtar är one hit wonders. Detta är enligt mig ett uppenbart bevis för att varje musiker har en given mängd musikalisk storhet inom sig. Vissa väljer att så att säga bränna allt krut på en hit, för att på så sätt säkra en plats i historien. Andra väljer att bränna så löjligt små mängder av sitt krut under årtionden av exempelvis melodifestivaler, och är därför dömda att bli ihågkomna med samma känslor som vegetariska pizzor eller världskrig.

Enda undantaget så här på rak arm är filmvärlden, där exempelvis Will Smith gör minst en film om året, och aldrig är det dåligt. Och på tal om one hit wonders: Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. Ska du bara läsa en bok till så läs den!

//Rocky

Mars månad. Början på våren, den årstid som sträcker sig enda fram till den näst sista dagen i maj, då sommaren sedan urminnes tider anses kommen. Nu när dagarna börjar bli både längre och ljusare, är det säkerligen fler med mig som börjar känna de där alldeles underbara vårkänslorna. Jag skall här kort redogöra för mina vårassociationer och vad det är som åter tänder min livsgnista efter månader av mörk vinterdepression.

Det allra tydligaste av vårens tecken är också det som kommer först på året. Den stora folkfest som årligen äger rum i städer runt om i Sverige, såväl i arenor som i TV-soffor. Ett fenomen som kanske inte är unikt för Sverige, men som trots allt är synonymt med våren, och som kulminerar i en rafflande final, där var svensk har en åsikt. Det jag talar om är Melodifestivalen. Inte. Den pesten skulle jag aldrig beskriva med så vackra ord. Jag syftar naturligtvis på SM-slutspelet i ishockey. Årets upplaga är dessutom en av de bästa jag upplevt. Alla de klassiska lagen är med, t ex Brynäs, Färjestad och HV71. Den objektive tipparens favorit till guldet, Frölunda, är så klart också med. Men det som gör mig riktigt glad är att på den svenska slutspelskartan utgör Stockholm med omnejd ett stort svart hål. Bäddat för fest!

En annan anledning till mitt vårrus är att det redan nu börjar bli hög tid att börja planera sommarens näringsintag. Jag fick nämligen så sent som igår bekräftat för mig vad jag så länge befarat. Min trogna klotgrill, som stått mig bi i både ur och skur under två fantastiska somrar, har gjort sitt. Men inget ont som inte har något gott med sig. Detta innebär också att det börjar bli dags att ge sig ut och välja en ny. Och många faktorer skall beaktas: Vilken diameter skall gallret ha? Vilket djup skall själva klotdelen ha? Skall den ha ett sidobord med plats för grillbestick? Och så vidare. Jag ser redan fram emot helgens första spaning.

Sist men inte minst av mina alldeles egna vårtecken: Allsvenskan. Den av Europas högstaserier (Polens borträknat) som håller lägst kvalitet rent spelmässigt, men som trots det engagerar allra mest. Jag vet inte vem av de stora krönikörerna som sade det, men tjusningen ligger helt enkelt inte i att betrakta spelet i sig, utan det består av glädjen i att kunna komma till arbetet eller skolan dagen efter match med ryggen rak och huvudet högt, trygg i vetskapen att ens eget lag tryckte dit kamratens. I år kan jag dessutom se fram emot ovanligt många grönsvarta trepoängare, eftersom fotbollsgudarna satt oss i samma serie som storheter (OBS! Ironi!) som BP, Häcken och ÖIS. Tackar!

Sist men inte minst vill jag bara ytterligare betona varför Melodifestivalen är ett hot mot mänskligheten. Fenomenet i sig är naturligtvis, och har varit så sedan fru Björkman tog över rodret, fullkomligt vidrigt. Jag trodde i min enfald att det var illa nog när man för några år sedan lyckades ge Kristian Luuk en revival. Men Murphys lag hade, som vanligt, inte sagt sitt. Just när man som bäst firar att Luuks festivaltid är över, slår SVT in den sista spiken i sin egen kista. Man låter Luuk ersätta den oersättlige Oldsberg i På spåret. Det är nästan som att be svenska folket att sluta betala Gestapo i Kiruna AB för att man har TV.

Vad tycker ni?

//Rocky

Trots att jag ännu inte hunnit nå någon aktningsvärd ålder har jag redan kommit till ett antal vägskäl, där mitt liv tagit en ny riktning och förändrats. Ibland har förändringarna varit relativt små, som när jag gick ut högstadiet, men då och då kommer förändringar som får stor inverkan på ens liv. Dessa större förändringar är exempelvis studenten, muck eller att flytta hemifrån.

Oavsett hur olika alla dessa händelser är till sin natur, har de någonting gemensamt. Det som enar dem är att de alla kan beskrivas med ett och samma ord: bitterljuvt. Samtidigt som man känner ett visst vemod för att skiljas från de människor man vant sig vid att se varenda dag, har man en känsla av spänning inom sig, en sorts nyfiken äventyrslusta.

Men det finns såklart undantag även till denna regel. Händelser som för alltid förändrar ens liv, och när det händer letar man förgäves efter det där bitterljuva. Men det enda som infinner sig är en känsla som borde vara något i stil med vad Caesar kände sista gången han såg Brutus. Jag har lyckligtvis varit förskonad från allt för många av dessa livets bottennapp. Förutom när jag såg melodifestivalen första gången, och när jag hörde att Glenn hade klippt sig, har mitt liv varit en enda stor fest. Fram tills för en dryg halvtimme sedan, vill säga.

Dagen började som vilken som helst, med den stora skillnaden att nyhetsuppläsaren förklarade att domedagen är nära. Hon må ha använt andra ord, men budskapet gick inte att ta miste på: Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, de två anledningarna till att jag gladeligen betalar TV-licensen, skall inte längre göra På spåret. Man ställer sig då självklart frågan vad det här kan bero på. Och så här tidigt på morgonen kan jag inte se någon annan förklaring än att det är frågan om ett rent vansinnesdåd. Vilken annan kanal skulle någonsin få idén att ändra på sitt bästa program någonsin? Se bara på TV3 med Efterlyst, eller Kanal 5 som rullat Vänner-repriser om och om igen sedan Jesus gick på vatten.

Enligt mina källor rör det sig dessutom om ett klassiskt försök till förnyelse. Och det kunde man ju gett sig fan på. Bitterljuvt? Nej, snarare slutet på Sveriges Television. Vilket, slår det mig nu när jag fått skriva av mig lite av min ilska, kanske ändå kan leda till något gott. Det är nämligen så, att utan SVT kan det heller inte finnas någon melodifestival.

//Rocky

Ni är säkert många som i likhet med undertecknad anser att denna tid på året är den svåraste. Är det inte så kallt att ögonen fryser till, så är marken man går på täckt av ett flera centimeter tjockt lager av slask. Som om inte detta vore nog har dessutom svensk nöjesindustris eget svar på ebola dragit igång igen. Melodifestivalen. Men detta inlägg skall inte ägnas åt bortglömda artister som år efter år tävlar i vem som bäst kan maskera ett plagiat, utan jag vill rikta allas blickar framåt i tiden, nämligen till sommaren.

Jag har nämligen ända sedan tomten försvann gått och letat efter en hobby, något att ägna all min lediga tid och energi åt. Under processens gång har jag begrundat och avfärdat allehanda idéer. Allt från mer seriösa förslag, som exempelvis fiske eller skytte, till mer otippade som exempelvis dvärgkastning eller kärringkång. Jag har dock funnit att den bästa hobbyn är den som kan utövas i hemmets lugna vrå, helst i kombination med tillfredsställande av sina mer grundläggande behov.

Hur har då detta att göra med sommaren? Jo, det är nämligen så att jag, trots mitt ringa fysiska omfång, råkar ha en passion för mat i allmänhet, och grillad sådan i synnerhet. (I nödfall går det även bra med mat tillagad på gasolgrill.) Det är med denna insikt som grund som jag sedermera funnit mitt kall: Jag skall ägna sommaren åt att utveckla den ultimata grillningen. De två hörnstenarna i denna plan blir att ta fram såväl den perfekta marinaden som den perfekta BBQ-såsen. I mån av tid skall jag även utveckla mina efterforskningar till att omfatta samtliga former av kött, men utgångspunkten blir förmodligen fläskkött.

Jag kan naturligtvis inte börja officiellt förrän sommaren dragit igång, men jag har redan nu fått span på ett par perfekt rundade klotgrillar. Så om du som läser detta är intresserad går det bra att höra av sig, jag tillsätter löpande tjänsterna som medbrottsling alternativt försökskanin.

//Rocky

Jag vill be alla fans om ursäkt för att jag inte har skrivit något på länge, men sedan jag kom hem från den av världens alla kärnvapenmakter där invånarna äter grodor och sniglar har det varit lite si och så med inspirationen. Dock vill jag nu göra ett försök till comeback efter mer och mer desperata närmanden och propåer.

Anledningen till min till synes oförklarliga bortavaro från den internationella scenen är helt enkelt att mitt liv varit mindre innehållsrikt än vanligt. Men nu har inspirationen kommit tillbaka. Och det som fick mig att åter fatta pennan var helt enkelt att tänka på andra människor som genom historien lyckats med comebacker mot alla odds.

Den första, och kanske största, av dessa är David Hasselhoff, mannen med fler liv än en katt. Efter sin första storhetstid, då han tillsammans med en bil av för mig okänt fabrikat (dock har den stora likheter med en Opel Corsa -89) bekämpade brott, var han lite på dekis. Den genomsnittlige mannen hade i samma situation satt på Glory Days med bossen och tänkt att det var bra så länge det varade. Men inte Hoff. Han utnyttjade helt enkelt den unika mix av skönhet och intelligens högre makter välsignat honom med till att samla ihop fler skönheter och klä dem i rött och tillsammans med dem springa i slowmotion på en strand i solnedgången i några år. Genialt! När denna era led mot sitt slut tog han, som den stjärna han är, sin tillflykt till de dimmhöljda markerna i de alkoholberoendes land. Och nu på senare tid har han börjat en tredje världserövring, dock i mindre skala. Men han är likväl fortfarande att räkna med.

En annan stor inspirationskälla i dessa svåra tider har varit Adam Alsing. Visst är han just nu och sedan ett par år tillbaka ett av de tre största namnen inom svensk underhållning, tillsammans med Ingvar Oldsberg och Glenn. Men vad få vill minnas är att han innan radion åter tände hans livs låga var han blott en före detta programledare med produktioner som Adam och Tur i kärlek på sitt samvete.

De dåligt insatta i världens viktiga frågor stäler sig säkert undrande till varför jag inte nämner Glenn eller Chuck Norris eller Tom Selleck bland dessa stora comebackare. Ni som undrar detta borde skämmas! Svaret är så enkelt att det egentligen är onödigt att slösa ord på, men jag vill inte ta risken att en enda individ fortsätter ställa sig denna fråga, så här kommer svaret: Det som förenar denna heliga treenighet är att deras stjärnor aldrig dalat, utan de har form- och utvecklingskurvor som, ända sedan Jesus gick på vatten, pekat spikrakt uppåt.

Tack för att ni troget väntat och hoppas att detta inlägg inte gör er besvikna!

//Rocky

Jag har som bekant varit snusfri i över en månad redan, och faktum är att det gått över förväntan. Den första veckan var ingen höjdare, och många var gångerna då jag övervägde att flyga hem till Sverige för att köpa ytterligare några dosor. Men efter hårda inre stridigheter där abstinensen ständigt fick se sig besegrad har jag nu funnit något som kan kallas ett liv igen.

Men eftersom jag hört att snus skall vara något av det svåraste att ge upp så är jag något förvånad över min egen framgång. Jag har därför analyserat den senaste månaden för att finna vad det är som hjälpt mig sluta, med förhoppningen att det även skall kunna hjälpa andra i samma situation. Det som varit utmärkande för mitt liv utan snus är att jag prövat på en mängd nya saker i jakt på ett substitut. Jag skall här redogöra för hur effektiva dessa är.

Ett av mina tidigaste experiment var yoga. Jag var mycket skeptisk i början, men efter ihärdiga övertalningsförsök från mina medresenärer masade jag mig dit. Jag hade en vag uppfattning om att yoga innebar att sitta med benen i kors i ett rum fullt av rökelse medan en instruktör nynnande några versrader på ett asiatiskt språk leviterande någon decimeter över marken. Gissa om jag hade fel. Passet började ungefär i den andan, men övergick snart till att exempelvis stå på ett ben medan det andra pekade upp mot taket samtidigt som armarna stod i rät vinkel ut från kroppen. Efter att i en dryg timme blivit utklassad i dessa balansakter av bland andra en dam nära pensionen var det dags att ligga och blunda i en kvart och sedan gå hem. Efteråt var jag av någon märklig anledning väldigt nöjd och svor dyrt och heligt att göra detta till en tradition, men jag har sedan dess inte vågat mig tillbaka. Jag tror jag skall öva lite hemma innan nästa försök, så att jag åtminstone når fötterna stående med raka ben.

Det som känns som ett av mina bättre substitut, och som jag dessutom lyckats hålla fast vid, är regelbundena doser av fransk fotboll. I snitt varannan vecka tar jag tillfället i akt att skänka alla mina sinnen fullkomlig tillfredsställelse, en känsla som jag tidigare trodde bara gick att uppnå med hjälp av en snus. Nackdelen med denna metod för att dämpa suget är dock den stora tidsrymden mellan de ljuva stunderna. Är man van vid en ny snus efter en kvart, känns två veckor som att vara i längsta laget.

Trots de förtjänster dessa båda metoder har, är det en tredje faktor som varit direkt avgörande för min framgångsrika karriär som icke-snusare. Det är nämligen det faktum att jag inte har något val. Alldeles oavsett hur svag jag är i förhållande till abstinensen i mina mörkaste stunder finns inget snus att tillgå inom en radie på, mellan tummen och pekfingret, åtminstone hundra mil. Så till alla er som finner min prestation bra eller kanske rentav berömvärd, det är den inte! I Sverige hade detta förmodligen enbart blivit ytterligare ett bevis på att jag kan sluta om jag bara vill, och inte ett faktiskt slut.

Jag har alltså funnit det perfekta botemedlet till alla er som önskar sluta snusa. Eftersom det är omöjligt (och förmodligen inte heller värt det) så återstår enbart ett alternativ. Lämna landet!

//Rocky

Som av en händelse har jag här i Frankrike blivit bekant med en svensk person som har för vana att ständigt hålla sig uppdaterad, bland annnat när det gäller den svenska bloggeliten. Förutom mitt eget livsverk läser personen i fråga även mindre läsvärda bloggar, så som exempelvis Blondinbella och Linda Rosing. Vad gäller Linda Rosings blogg så väcker den överraskande nog en i viss mån filosofisk tankegång hos mig: Hur kan man läsa en blogg av någon som inte kan skriva?

Men detta inlägg skall inte handla om Linda Rosing (en verbal attack på den fronten skulle förmodligen inte ha så mycket effekt ändå) utan om den för världen som helhet bästa dagen sedan 8 maj 1945, nämligen 12 oktober 2008. Det var min bloggslukande kamrat som gjorde mig uppmärksam på att denna underbara dag innebar slutet för Blondinbellas blogg. Åtminstone för överskådlig framtid.

Vad som är mest intressant i detta sammanhang är inte det faktum att Blondinbella äntligen tagit sitt förnuft till fånga, utan snarare anledningen till denna helomvändning. Människan är nämligen utsliten, hon anser att bloggen blivit en alltför stor del av hennes liv, att hon behöver tid för att andas och för att fokusera på sin skolgång. En mycket bra anledning om jag får säga min åsikt. Vid en första anblick, vill säga.
För hur kan några inlägg om dagen som berättar vad hon tänker äta och ta på sig alls vara det minsta ansträngande? Antingen är hon världens långsammaste användare av ett tangentbord, eller så är hennes dygn kortare än alla andras. Hur som helst, all heder till henne för att hon, tvivelaktiga motiv till trots, äntligen befriat världen från denna plåga.

Något som fortfarande gnager i mig och något förtar min lycka är att det sista inlägget på Blondinbellas logg i skrivande stund belönats med 2705 kommentarer. Jag har själv under min ganska blygsamma bloggkarriär samlat ihop ungefär en procent av det. Den svage skulle förmodligen vilja se det som någon form av misslyckande, men det är inte alls min melodi. Jag vill inte förhäva mig, utan påminner vänligt läsarna om 1800-talets andra hälft och en annan kreatör som fick vänta på uppskattning. Van Gogh.

Hoppas jag får uppleva framgång med båda öronen kvar på huvudet.

//Rocky

Vid en första anblick kan detta ämne framstå som tämligen trivialt och inte värdigt ett eget inlägg i detta sammanhang. Men sanningen är en helt annan. Ni är få som tar er tid att besöka min blogg, men jag vågar nästan svära på att alla av er har en favoritfilm, en film som ni anser vara det allra främsta som någonsin har förevigats av en kamera, och som kommer förbli så för all framtid. Jag är nästan lika säker på att ni någon gång för en bekant gett uttryck för dessa varma känslor, och mötts av total oförståelse. Detta, kära läsare, beror inte på ett fel hos er vän, utan det är en följd av att alla har olika smak.

Vi är många som ofta bestämmer oss för att ge en film som vi nyligen sett ett betyg. Jag gör det själv, det är inget att skämmas för. För betygsättning av filmer finns det två allmänt vedertagna metoder. Den första är att enligt dagstidningarnas mall ge ett betyg mellan ett och fem. Fördelen med denna skala är att den är väl inarbetad i folks medvetande och alla kan snabbt relatera till vad man tycker.

Det andra tillvägagångsättet är inte fullt lika vanligt i Sverige, utan förekommer främst på internet. Det är den tiogradiga skalan som tillämpas av imdb.com (Internet Movie DataBase). Fördelen med denna skala är att det finns mer utrymme för ett nyanserat betyg; exempelvis är det omöjligt att ge exakt halvbetyg, man måste välja mellan 5 eller 6. En ytterligare fördel med denna skala är att folks sammanlagda åsikt redovisas som ett snitt av allas betygsättning, fast räknat med en decimal, ytterligare ett sätt att närma sig ett exakt betyg.

Dock har jag, efter en livstid av grubblerier, funnit att inget av dessa sätt är fullgott. Eftersom det värsta jag vet är sådana som bara säger att någonting är dåligt utan att komma med något konstruktivt motförslag, har jag därför utarbetat ett helt eget system, ett system som vid en första anblick kan tyckas snarlik tidningarnas fempoängssystem. Men mitt system har en väsentlig skillnad. Det är baserat på genre.

Bakgrunden till systemet är att jag och en bekant ofta diskuterar just filmer, och han gjorde vid ett av dessa tillfällen, och vid många därefter, iakttagelsen att jag ofta ger betyg som antingen kan klassas som mycet högt eller mycket lågt. Jag tog till mig detta och fann att han hade helt rätt. Men vad berodde detta på? Jag studerade mina satta betyg och kom fram till att det mest rättvisa sättet är att sätta ett betyg på en film efter hur bra den är i förhållande till en film i samma kategori, istället för att jämföra med alla filmer någonsin. Fördelen med detta system är att det sätt man upplever en film på är helt beroende på ens sinnesstämning. Därför kan en bra film vid ett givet tillfälle av misstag få ett lågt betyg för att den tillhör en genre man inte var på humör för.

Betygen som ges är naturligtvis fullkomligt objektiva, men historiskt sett kan filmerna indelas i klasser efter genre, där klass A generellt sett belönats med högre betyg än de lägre klasserna. Lägre klass medför alltså lägre betyg. De kategorier som tjänar som grund för min bedömning är följande:

KLASS A
Sport (ex: Any Given Sunday)
Klassiker (ex: Gudfadern)
Action (ex: John Rambo)
B-Action (ex: valfri Chuck Norris)
Komedi (ex: Old School)
Thriller (ex: American Psycho)
Tecknat (ex: Hitta Nemo)

KLASS B 
Drama (ex: Höstlegender)

KLASS C
Romantisk komedi (ex: Hugh Grants samtliga filmer)

KLASS D
Ingmar Bergmans samlade verk (ex: Fanny och Alexander)

Har jag glömt någon genre eller är det någon som mot allt förnuft tycker annorlunda?

//Rocky

Ända sedan jag anlände till Frankrike i början av månaden har jag någonstans i horisonten anat en dag som skulle vända upp och ner på hela mitt liv. På kvällen på onsdagen den 24 september 2008 hände det som i längden kommer vara till godo, men som hittills haft övervägande negativa konsekvenser. Jag spottade ut min sista snus.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag dagen innan min avresa knallade in på tobaksaffären i Göteborg och köpte två stockar snus. Så här i ett tillstånd av huvudvärk och kronisk trötthet förbannar jag min snålhet, som för några minuter slog sig ihop med min dumhet för att orsaka mig detta lidande. Förmodligen hade jag alltid någonstans i bakhuvudet en tanke på att sluta snusa, och det enda rimliga är att jag på något plan redan då hade bestämt mig att detta var ett utmärkt tillfälle, fast för månader framöver i ett land där det är lagligt att röka i en spårvagn full med spädbarn, men där snus är fullkomligt illegalt.

Så hur går då min kamp mot abstinensen? Förvånansvärt bra, säger de som jag kommit i kontakt med. Men faktum är att under den lugna fasaden finns ett inre i upplösning.

De värsta biverkningarna är de rent psykologiska. Som exempel på detta kan jag nämna vanan att ta en snus efter allt man gör. En efter att man vaknar, en efter frukost, en efter lunch, en efter middag, en efter kvällsmat samt en efter varje snus man nyss spottat ut. Att inte ha någonting under läppen, eller om det bara är känslan att stoppa dit en snus, är något som blir svårt att vänja sig av med. Likaså medför mitt nya liv en ständigt gnagande känsla av att någonting är fel. Det tog ett par dagar, men nu har jag även lyckats identifiera denna känsla till att ha en rent psykologisk grund. Det är nämligen det faktum att jag hela tiden har en sak mindre i fickan, nämligen den snusdosa som varit min trogna följeslagare i vänster bakficka de senaste fem åren.

Sedan finns det självklart men som beror på rent fysiska faktorer, som någon sorts kemisk obalans i kroppen.
Hit vill jag räkna huvudvärk, konstant hunger och törst, spontana uppvaknanden mitt i natten, domnande känslor i ansiktet, och andra känslor som får mig att undra hur en männniska kan vara så dum att han någonsin slutar snusa. För är det verkligen så farligt med snus? Svaret är nej.

Enligt den svartvita texten på dosans undersida är snus beroendeframkallande. Jag är beredd att hålla med. Jag känner inte att jag beror av snus för att kunna överleva, men det är inte långt ifrån. Samma text talar även om för den snusande att tobaksvaran i fråga kan skada hälsan. Nyckelordet i detta sammanhang är kan. Hade snus varit farligt hade det stått lika tydligt som på cigarettpaketen. Så till er som är nyfikna på tobak vill jag bara säga följande: Vill ni vara säkra på att dö av något annat än just tobaken så ta en snus.

Den fråga som rör sig i läsarens huvud är förmodligen denna: Om jag nu upplever ett liv utan snus som ett öde värre än att hålla på MFF, hur lyckas jag då hålla skenet uppe? Och svaret kan sammanfattas med ett enda ord: substitut. Än så länge har jag en lista på tänkbara substitut som jag skall pröva. Jag kommer rapportera längre framöver vilka dessa är och hur de påverkar mig i min kamp mot beroendet.

//Rocky

Då jag numera kan titulera mig boende i Frankrike sedan tre veckor tillbaka, anser jag att jag hunnit skaffat tillräckligt med underlag för att ge er läsare en mycket objektiv bild av det franska köket och vad det har att erbjuda. Det ska nämnas att det franska köket kan variera ganska mycket från region till region. Därför har jag beslutat att koncentrera mig på i första hand vad som utmärker det franska köket à la Strasbourg.

Mitt första möte med fransk gastronomi kom redan efter ett par timmars trampande av fransk mark. Jag letade upp en restaurang inte långt från mitt residens, och inte behövde jag vänta länge innan jag förstod att vill man ha mat på en restaurang här, då får man se till att kunna prata franska. Mitt första restaurang besök gick alltså till så här:
När jag blivit anvisad en plats i ett lämpligt hörn och den stressade servitrisen kom fram och frågade vad jag ville äta, svarade jag på min, vid det här tidiga skedet av resan, ringrostiga franska att jag ville se menyn. Hon svarade med en kaskad av oidentifierbara franska ord. Jag tog det säkra före det osäkra och svarade på min allra bästa skolfranska med klar och tydlig röst: Oui!
Servitrisen försvann och allt var frid och fröjd. Trodde jag. Efter bara någon minut kom hon ut igen med en liten sallad. Vad bra, tänkte jag, att man får lite sallad medan man väljer från menyn. När jag ätit upp salladen och samtidigt upptäckte att jag aldrig fått någon meny kom servitrisen tillbaka igen, denna gång beväpnad med en tallrik skinka och potatismos. Jag började bli illa till mods och kände ett sting av hemlängtan, men åt ändå lydigt, ständigt undrande om jag någonsin skulle få se en meny. När väl både skinka och potatismos var i tryggt förvar i mitt inre, kom hon ut igen. Innan jag ens hann formulera färdigt en protest och än mindre framföra den, hade jag nu glass framför mig. Jag åt snabbt och när jag tittade upp igen stod servitrisen där en gång, återigen rabblande vad som för mig tycktes vara slumpvis valda franska ord. Vis av tidigare misstag svarade jag denna gång NON!
Hon nickade och kom tillbaka med notan. Hennes förmodligen första svenska kund gick skamset därifrån, livrädd och 15 euro fattigare.

Nästa kontakt med en restaurang blev betydligt behagligare, trots att även detta lilla hak förvirrar.
Min franska var bättre och jag hade lärt mig det franska ordet för meny. Skylten utanför det lilla stället på en garageuppfart i ett bostadsområde sade "Indian Food". För att undvika förgiftningsdöden gick jag dit med en svensk kompis, som inte vet det, men jag väntade med att smaka på min mat tills jag sett med ögna ögon att han överlevt sina första tuggor.
Det intressanta med detta ställe är att det förmodligen är världshistoriens mest mångkulturella restaurang. Skylten avslöjade som sagt att de serverade indisk mat, men på menyn fanns enbart pizza. Utöver detta var personalen från Bangladesh, och till det hallalslaktade köttet serverades öl smaksatt med tequila. Men gott var det, och vi överlevde båda två.

Så till mitt tredje exempel på den franska maten.
Bredvid skolrestaurangen ligger en liten kebabbar vid namn Milas. Det ser inte mycket ut för världen, men det som serveras där är värdigt en Nobelfest. Krögarens livsöde förklarar varför.
Han kom till Frankrike för tjugo år sedan för att utbilda sig till ekonom. Men utbildning till trots kunde han inte blunda för den gåva han förärats av högre makter: han är världens främsta kebabkonstnär. Med en hårt lindad Yufka Döner i perfekt cylindrisk form och med en Sauce blanche som inte kan beskrivas med ord, trollbinder han sina gäster. Kassan sköts av hans fru, drottningen av Kebab, och de två döttrarna drillas sedan barnsben hårt i kebabens ädla hantverk. Hans kebab är av den typen att den utan tvekan skulle kunna göra honom till miljonär, men likt en sann konstnärssjäl väljer han att troget hålla fast vid sitt lilla krypin, och låta de som vill ha hans kebab komma till honom. Och har man en gång varit där äter man aldrig mer någon annanstans.

//Rocky

Jag klarade inte av mer än två veckor. Abstinensen blev alldeles för stor. Så jag gjorde slag i saken och bestämde mig för att undersöka vad den lokala fotbolsscenen hade att erbjuda.

Det var fredag. Tillsammans med mina medresenärer och en pirrande känsla i hela min kropp klev jag av spårvagnen vid hållplatsen Kibitzenau. Efter en promenad på drygt tio minuter, som kunde varit betydligt längre om jag inte hade provgått sträckan några dagar tidigare, dök den så upp bakom en krök. Stade de la Meinau. 

Ju närmare vi kom, desto starkare blev sorlet och den välbekanta doften av arenakorv med bröd. Skymningen samspelade perfekt med den positivt laddade atmosfären för att förvandla detta betongmonument till en levande plats. Väl i biljettluckan fortsatte glädjen att stiga då vi i egenskap av studenter kunde kvittera ut platser på norra långsidan i höjd med mittplan till halva priset. Iklädd min nyligen införskaffade matchtröja och med ett matchprogram i handen tittade jag på klockan. Det var 20 minuter kvar.

Jag vet inte när det började, kanske berodde det på mitt allmänna tillstånd av berusande lycka, men det dröjde inte länge innan de mest trogna supportrarna i hörnet till höger om mig sjöng för fulla halsar till rytmen av en fanatikers trumma. När domaren sedan blåste i sin pipa hade det äntligen börjat. Toppmötet i Ligue 2 Orange mellan ettan Racing Club Strasbourg och femteplacerade Vannes OC.

Det stod redan efter ett par minuter klart att RCS skulle ta tre poäng med sig från den här omgången. Med fem vinster och en oavgjord efter seriens inledande sex matcher var man före de svartklädda på varenda boll. Stackars Vannes, uppflyttade till Ligue 2 inför den här säsongen, hade inte mycket att säga till om mot nyligen nedflyttade RCS. Matchen fortsatte i ett högt tempo tills ungefär halva den första halvleken var spelad, men RCS hade ännu inte lyckats göra mål. Fram till paus var det sedan ett lägre tempo och ett jämnare spel, men Vannes hann aldrig riktigt skapa något innan halvleken var över. Alltjämt mållöst.

Efter en halvtidsvila ägnad åt att hämta sig från chocken över tilltuggspriserna var det dags igen. Jag kände på mig att Strasbourg, som hittills under säsongen endast gjort en bra halvlek per match, hade mer att ge. Men tiden gick, och klackens oavbrutna sång till trots ville inte bollen över mållinjen. När vi på läktaren började titta mer och mer oroat på klockan fick Strasbourg en hörna, och då skedde något. Klacken fick med sig hela stadion (förutom Vannes fem man starka klack) i sång. Detta, i kombination med några offensiva byten från RCS sida, gav upphov till en massiv anstormning. Och så kom det till sut. 1-0. Ett fullkomligt öronbedövande jubel. Främlingar kramades. Blinda fick synen åter. RCS förärades med en plats bredvid GAIS och Barca i mitt hjärta.

RCS hann sedan göra 2-0 innan Vannes fick ett tröstmål precis innan det var slut. En perfekt kväll var till ända. Men det var inte sista gången jag såg RCS vinna på hemmaplan. Nästa match är bara två veckor bort.

//Rocky

Eftersom genomsnittsbesökaren i detta internets finrum har den goda smaken att vara intresserad av idrott, anser jag det överflödigt att föra någon större utläggning kring varför detta alster kommer att behandla OS.

En av de stora behållningarna med ett olympiskt sommarspel är att man var fjärde år får chansen att ta del av helt nya idrotter, och med dessa idrotter kommer även helt nya profiler. Det är en speciell känsla att vakna av väckarklockan mitt i natten för att betrakta två stolta landslag mäta sina krafter i en rafflande landhockeymatch. Men trots att de mindre kända och inte fullt lika populära idrotterna ger OS en del av dess charm, har den olympiska solen lite väl många fläckar. Jag ska här, främst i förhoppning att någon IOK-pamp någon gång tar del av det, föreslå några ändringar i listan över olympiska grenar.

Det första som borde strykas är givetvis damfotbollen. Jag vill understryka att jag är den förste att uppskatta en obegriplig sport som exempelvis bordtennis; den som tar hem guldet i denna gren är oerhört skicklig, och det krävs såväl teknik som snabbhet och i viss mån även strategiskt tänkande för att nå högst på pallen. Men jag ställer mig betydligt mer frågande till vad som egentligen krävs för att ta hem ett guld i damfotboll. Antagligen inte särskilt mycket. Jämfört med fotboll behövs inte hårda skott, taktiska genidrag eller snabba målvakter. Det verkar räcka med att kunna skjuta bollen över marknivå. Slumpen förefaller ha sista ordet i kampen om guld.

En annan gren som man klarar sig utan är baseball. Låt vara att sporten förutom i USA är stor i både Japan och på Kuba, men ärligt talat, hur många utövar den? Och hur många anser egentligen att den är intressant eller ens möjlig att förstå? Nej, baseball undanbedes.

Slutligen måste även alla former av ridsport strykas. Vem kan säga annat än att det som i slutändan skiljer en vinnare från en förlorare är hästen? Ett OS-guld skall gå till den som är bäst inom den idrott man utövar, och inte till den som har råd att köpa den bästa hästen. Ett OS-guld skall alltså uteslutande tilldelas de människor som presterar bäst, och då innefattas inte de människor som har råd att åka med på ryggen på den bästa hästen.

Så till den andra punkten på dagordningen, nämligen vilka idrotter som saknas från programmet. En typisk sådan är squash. En ganska liten sport kan tyckas, men vad som starkt talar för den är det faktum att den är lätt att förstå och att utövarna verkligen är atleter. Den som tvivlar på detta uppmanas att se en match och sedan uttala sig. Det går oerhört fort och kräver såväl uthållighet som fysisk och mental styrka.

Ytterligare en sport som borde belönas med olympisk status är rugby. En sport som är etablerad i många delar världen, och som bjuder på allt man som åskådare vill ha: fart, våld utan skydd och naturligtvis All Blacks klassiska Haka.

Sist men inte minst borde Paralympics uppgraderas till att vara en del av de olympiska spelen, och inte gömmas undan på dåliga platser i kalendrar och TV-tablåer. Självklart skall inte ett handikapp, oavsett om det är sedan födseln eller som följd av en personlig tragedi, hindra en människa från att kunna bli olympisk medaljör.

Tidsnöd och idétorka gör att listan inte är uteslutande, den kan tvärtom göras mycket längre, och ansvaret att komplettera den överlåter jag på mina läsare genom bloggens kommentarfunktion.

Var inte ledsna när OS är över, om två år är det VM i fotboll.

//Rocky

Matchen mellan Holland och Frankrike i det fantastiska europamästerskapet i fotboll innebar den berömda droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Inte matchen i sig, den var underbar att skåda, utan det som fick mig att i blind vrede skriva detta inlägg var Magnus Hedman, den största fläcken på den sol som kallas för svensk fotboll.

Jag var inte ensam om att tacka högre makter för den dag denna fuskblondin beslutade att avsluta sin aktiva karriär, men det dröjde inte länge innan han gjorde sig påmind igen, denna gång som (i brist på ett bättre ord) expertkommentator. Denna nya karriär påbörjades väl redan för ett tag sedan? tänker nu den idrottsintresserade läsaren. Jo, mycket riktigt, det gjorde den, men vad årets upplaga av EM så obarmhärtigt har skänkt oss fotbollsälskare är en Magnus Hedman som kommenterar själva matchen. Jag tror aldrig tidigare att jag hört en expert vars snillrika analyser till hundra procent bygger på det kommentatorn just sagt i meningen innan. Eftersom TV4 utöver Hedman valt att toppa laget inför EM med profiler som Blomqvist och Kåmark och någon okänd damfotbollsspelare som förmodligen inte ens hennes egen familj vet namnet på, kan man ju förstå att hans uselhet inte lyst igenom i lika hög grad som den kanske borde, och att detta är den enda förklaringen till att han inte fått sparken.

På grund av detta, mynnar detta inlägg ut i en enda önskan: TV4:s "experter" i allmänhet, och Magnus Hedman i synnerhet, var vänliga och avgå! Denna önskan riktas även mot TV3:s Bosse Pettersson.