Melodifestivalen
Igår var dagen kommen. Dagen som miljontals svenskar årligen ser fram emot med en närmast hysterisk fascination. Dagen då de tio artister som enligt den del av svenska folket som orkar bry sig bestämmer vem som framfört årets bästa plagiat. Dagen då Melodifestivalens vinnare utses.
Min plan var i år, liksom alla andra år, att helt strunta i detta evenemang, och lugnt gå in på Aftonbladets nätupplaga och svara nej på frågan "Vann rätt låt?". Dock grusades mina planer av ett majoritetsbeslut, och jag fick finna mig i att sympatiskratta åt Kristians Luuks inövade skämt i två timmar. Men Melodifestivalen anno 2008 innehöll ett inslag som gjorde det värt mödan. Mer om detta följer.
Musiken som framfördes var som vanligt i dessa sammanhang en samling plagiat, varav en del var brutalt dåligt maskerade. Rent musikaliskt fanns det en låt som enligt mitt tycke var en värdig vinnare, och det var Christer Sjögrens. Denna värmlänning var den enda i startfältet som hade lyckats hitta en låt olik allt annat musikbranschen skådat. Att låten i sig sedan fick mig att önska att jag fötts utan öron är oviktigt, hans unika bidrag i kombination med en dans värdig grisbonden i Let's Dance fick mig att plocka upp min telefon och avlägga en röst. Mina medtittare var inte lika imponerade, konstigt nog.
En stjärna lyste dock ännu klarare än Christer, men inte på det musikaliska planet. Denna någon stod för en koreografi så genialisk att samtliga i soffan unisont jublade. Denna någon var Alexander Bard. Iförd ett par högklackade skor, en krage med en diameter motsvarande mittcirkeln på Camp Nou och ett sjukt fult skägg var han en fröjd att skåda bakom sin synth. Störst blev jublet när han, precis innan refrängen, långsamt höjde båda armarna och stirrade ut över publiken med en blick som hade gjort vilken zombie som helst stolt. Han lyckades med konststycket att vara så dålig att han blev bra, så ful att han blev snygg och så sorglig att man blev glad.
Tack Christer Sjögren och tack Alexander Bard! Ni gjorde det värt lidandet. Allt som återstår nu är den stora frågan: Vann rätt låt? Det ständiga svaret lyder nej, lägg ner skiten!
//Rocky
Min plan var i år, liksom alla andra år, att helt strunta i detta evenemang, och lugnt gå in på Aftonbladets nätupplaga och svara nej på frågan "Vann rätt låt?". Dock grusades mina planer av ett majoritetsbeslut, och jag fick finna mig i att sympatiskratta åt Kristians Luuks inövade skämt i två timmar. Men Melodifestivalen anno 2008 innehöll ett inslag som gjorde det värt mödan. Mer om detta följer.
Musiken som framfördes var som vanligt i dessa sammanhang en samling plagiat, varav en del var brutalt dåligt maskerade. Rent musikaliskt fanns det en låt som enligt mitt tycke var en värdig vinnare, och det var Christer Sjögrens. Denna värmlänning var den enda i startfältet som hade lyckats hitta en låt olik allt annat musikbranschen skådat. Att låten i sig sedan fick mig att önska att jag fötts utan öron är oviktigt, hans unika bidrag i kombination med en dans värdig grisbonden i Let's Dance fick mig att plocka upp min telefon och avlägga en röst. Mina medtittare var inte lika imponerade, konstigt nog.
En stjärna lyste dock ännu klarare än Christer, men inte på det musikaliska planet. Denna någon stod för en koreografi så genialisk att samtliga i soffan unisont jublade. Denna någon var Alexander Bard. Iförd ett par högklackade skor, en krage med en diameter motsvarande mittcirkeln på Camp Nou och ett sjukt fult skägg var han en fröjd att skåda bakom sin synth. Störst blev jublet när han, precis innan refrängen, långsamt höjde båda armarna och stirrade ut över publiken med en blick som hade gjort vilken zombie som helst stolt. Han lyckades med konststycket att vara så dålig att han blev bra, så ful att han blev snygg och så sorglig att man blev glad.
Tack Christer Sjögren och tack Alexander Bard! Ni gjorde det värt lidandet. Allt som återstår nu är den stora frågan: Vann rätt låt? Det ständiga svaret lyder nej, lägg ner skiten!
//Rocky
Kommentarer
Trackback