rockys

Detta inlägg skrivs i ett tillstånd av adrenalinstinn frustration, varför inget ansvar tas för förhastade kommentarer eller kontroversiella åsikter. Därmed inte sagt att dylika kommentarer inte stämmer överens med verkligheten.

I Frankrike präglas det dagliga livet av ett evigt ifyllande av formulär och blanketter, och inte på någon nivå inom den offentliga sektorn, och såvitt jag vet gäller detsamma för den privata sektorn, förekommer egna initiativ. All personal handlar på order ifrån högre ort. Detta är något man vänjer sig vid, och vetskapen att man förr eller senare kommer återvända till Sverige gör det snarare till något att skratta åt. Och för det mesta löser sig allting till slut.

Det finns dock tillfällen då allt inte flyter så smidigt som man hoppas. Ett exempel gäller CAF, den franska motsvarigheten till det svenska bostadsbidraget. För att kunna tillgodogöra sig detta bidrag krävs ett antal saker.

För det första måste man skaffa ett franskt bankkonto. Detta bankkonto fyller dock inte den funktion man kan vänta sig. Det är inte hit bidraget kommer, utan det går istället direkt till hyresvärden. Nej, bankkontot har man för att identifiera sig; man skickar in ett intyg att man har ett bankkonto. Här finns nämligen ingen motsvarighet till personnummer, det avskaffade man av ren rädsla efter att det andra världskriget var över. Exakt vari faran med ett personnummer anses ligga är dock oklart.

Det andra som behövs är ett intyg från Sverige vilket styrker att man redan får bidrag från CSN. Detta är inget krav för att vara berättigad CAF, men fransmännen ser nämligen det faktum att man redan får bidrag från svenska staten, och inte från ens familj, som ett tecken på att man själv och hela ens ätt är utfattig, och ger en därmed ännu mer i bidrag. Tack ska ni ha, franska skattebetalare!

Sedan behövs naturligtvis även ett intyg ifrån hyresvärden själv, där det klart och tydligt framgår att bidragssökaren faktiskt bor i den lägenhet för vilken bidrag söks, samt en kopia av mitt svenska pass.

I min egen jakt på detta bidrag lämnade jag så in alla dessa handlingar, och frågade för säkerhets skull både en och två gånger för mycket om jag verkligen lämnat alla nödvändiga papper. Jag fick upprepade gånger förklarat för mig, såväl på franska som med gester, att så var fallet. Jag återgick därmed till att leva mitt liv som vanligt. Enda tills La Poste la ett kuvert i min brevlåda innehållande beslutet på min ansökan.

Jag öppnade kuvertet och kunde knappt tro mina ögon då brevet innehöll en lista över vilka kompletterande uppgifter som behövdes för att min ansökan skulle kunna godkännas. Förutom en skriftlig försäkran från min sida att jag faktiskt får ett bidrag från den svenska staten, ville de ha följande dokument:
Ett intyg att jag har franskt bankkonto.
Ett intyg från Sverige att jag får bidrag från CSN.
Ett intyg från hyresvärden att jag hyr ett rum av dem.
En kopia på mitt svenska pass.

Därför spenderade jag morgonens fyrtiofem första minuter med att lämna in en närmast identisk ansökan som min första, och denna gång kan jag väl inte annat än hoppas att allt skall gå vägen. Eftersom Murphys lag gäller i anmärkningsvärt hög grad här, kommer så naturligtvis inte ske.

Så grattis till den franska byråkratin, första ronden går till dig!

//Rocky