rockys

Jag vill be alla fans om ursäkt för att jag inte har skrivit något på länge, men sedan jag kom hem från den av världens alla kärnvapenmakter där invånarna äter grodor och sniglar har det varit lite si och så med inspirationen. Dock vill jag nu göra ett försök till comeback efter mer och mer desperata närmanden och propåer.

Anledningen till min till synes oförklarliga bortavaro från den internationella scenen är helt enkelt att mitt liv varit mindre innehållsrikt än vanligt. Men nu har inspirationen kommit tillbaka. Och det som fick mig att åter fatta pennan var helt enkelt att tänka på andra människor som genom historien lyckats med comebacker mot alla odds.

Den första, och kanske största, av dessa är David Hasselhoff, mannen med fler liv än en katt. Efter sin första storhetstid, då han tillsammans med en bil av för mig okänt fabrikat (dock har den stora likheter med en Opel Corsa -89) bekämpade brott, var han lite på dekis. Den genomsnittlige mannen hade i samma situation satt på Glory Days med bossen och tänkt att det var bra så länge det varade. Men inte Hoff. Han utnyttjade helt enkelt den unika mix av skönhet och intelligens högre makter välsignat honom med till att samla ihop fler skönheter och klä dem i rött och tillsammans med dem springa i slowmotion på en strand i solnedgången i några år. Genialt! När denna era led mot sitt slut tog han, som den stjärna han är, sin tillflykt till de dimmhöljda markerna i de alkoholberoendes land. Och nu på senare tid har han börjat en tredje världserövring, dock i mindre skala. Men han är likväl fortfarande att räkna med.

En annan stor inspirationskälla i dessa svåra tider har varit Adam Alsing. Visst är han just nu och sedan ett par år tillbaka ett av de tre största namnen inom svensk underhållning, tillsammans med Ingvar Oldsberg och Glenn. Men vad få vill minnas är att han innan radion åter tände hans livs låga var han blott en före detta programledare med produktioner som Adam och Tur i kärlek på sitt samvete.

De dåligt insatta i världens viktiga frågor stäler sig säkert undrande till varför jag inte nämner Glenn eller Chuck Norris eller Tom Selleck bland dessa stora comebackare. Ni som undrar detta borde skämmas! Svaret är så enkelt att det egentligen är onödigt att slösa ord på, men jag vill inte ta risken att en enda individ fortsätter ställa sig denna fråga, så här kommer svaret: Det som förenar denna heliga treenighet är att deras stjärnor aldrig dalat, utan de har form- och utvecklingskurvor som, ända sedan Jesus gick på vatten, pekat spikrakt uppåt.

Tack för att ni troget väntat och hoppas att detta inlägg inte gör er besvikna!

//Rocky