rockys

Slutspelshockey och kvalfotboll i all ära, men dagens alster skall handla om något helt annat, nämligen TV. Ni är säkert många med mig som stört sig på alla dessa fult dubbade reklamer, som oftast är dåliga försök att få oss svenskar att lägga de få slantar vi har kvar efter börsens MIF-mässiga bottennoteringar på diskmedel eller Riesenkola. Anledningen till detta blogginlägg är att dubbningstrenden nu tagit över ytterligare en bransch, nämligen köksbranschen.

Jag satt för några kvällar sedan och såg på TV, då plötsligt företaget Kvik kände ett behov av att saluföra sina produkter. Reklam på TV har jag lärt mig att leva med, men Kviks vapen i kampen om konsumenterna råkar vara den fulaste mannen Europa någonsin uppbringat, dessutom med ett uselt manus och en dubbning utförd av en galning. Jag kunde inte låta detta förstöra min kväll, så jag gjorde genast slag i saken och hörde av mig till det berörda företaget. Så här löd mitt mail:

"Jag vore tacksam om ni tog bort eran reklam från TV, eller åtminstone gör om den. Idag satt jag och åt, och jag svär att den fula killen i reklamen i kombination med den fullkomligt värdelösa dubbningen fick mig att kasta upp. Tack på förhand."

Igår kom svaret från deras marknadsavdelning:
"Tak for din henvendelse.
Vi er altid interesseret i at høre, hvordan vores budskaber påvirker modtagerne. Derfor er vi selvfølgelig kede af, at reklamen fik dig til at kaste op
Med vores nye budskab vil vi gerne udfordre den gængse holdning om, at et køkken absolut skal være dyrt for at være godt. I Kvik satser vi på lave priser, hvor alle kan være med, og det vil vi gerne kommunikere. Vores hensigt har dermed ikke været at lave en dårlig reklame, men én som giver et billede af vores prispolitik.
Vi respekterer selvfølgelig din holdning, men må desværre også indrømme, at vi ikke har planer om at skifte reklamen snart."

Detta inlägg har inget direkt syfte, annat än att visa hur den lilla människans åsikt lämnas fullständigt därhän när de stora danska imperierna gör intrång på den svenska marknaden. Jag uppmanar därför alla er läsare att ansluta er till mitt enfrågeparti med målet att avskaffa dubbad rekam i svensk TV!

//Rocky

Idag skall jag ge min syn på musik, men till skillnad från många andra bloggar har jag en något högre ambitionsnivå. Jag kommer inte bara göra en lista över vilka låtar som är bäst (Champions League-hymnen) respektive sämst (Schlager), utan jag kommer även försöka mig på att förklara varför. Och jag tror jag har hittat svaret. Naturligtvis hade jag aldrig kunnat se så klart om det inte vore för Adam Alsing.

Det hela började med att den skäggige farbror Alsing slutade snusa. I samband med detta lanserade han uttrycket "summan av lasterna". Vad han menade med detta uttryck var att en människa alltid kommer ha ett visst antal laster, hur gärna man än vill bli av med dem. Enkelt uttryckt innebär det att slutar man snusa börjar man betta. Slutar man sedan med bettingen börjar man dricka. Så fortsätter det i all evighet, och om det beror på den universella balansen eller människans natur låter jag vara osagt, men jag slår vad om att även du som läser detta har dina laster (LHC, Tool, MFF för att ge exempel utan att nämna några namn).

Hur som helst, att höra talas om detta fick mig att tänka på vilka mer av livets inslag som i själva verket är ett summespel. Det slog mig snart att det bästa exemplet är musikvärlden.

Som alla vet kom den bästa musiken till på 80-talet. Men varför? Jo, vad denna musikens storhetstid hade i överflöd var one hit wonders. Musiker som exempelvis John Farnham, som för alltid är odödlig i och med den fantastiska You're the voice. Två sekunders reflektion från läsarens sida ger vid handen att samtliga av världens allra bästa låtar är one hit wonders. Detta är enligt mig ett uppenbart bevis för att varje musiker har en given mängd musikalisk storhet inom sig. Vissa väljer att så att säga bränna allt krut på en hit, för att på så sätt säkra en plats i historien. Andra väljer att bränna så löjligt små mängder av sitt krut under årtionden av exempelvis melodifestivaler, och är därför dömda att bli ihågkomna med samma känslor som vegetariska pizzor eller världskrig.

Enda undantaget så här på rak arm är filmvärlden, där exempelvis Will Smith gör minst en film om året, och aldrig är det dåligt. Och på tal om one hit wonders: Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. Ska du bara läsa en bok till så läs den!

//Rocky

Mars månad. Början på våren, den årstid som sträcker sig enda fram till den näst sista dagen i maj, då sommaren sedan urminnes tider anses kommen. Nu när dagarna börjar bli både längre och ljusare, är det säkerligen fler med mig som börjar känna de där alldeles underbara vårkänslorna. Jag skall här kort redogöra för mina vårassociationer och vad det är som åter tänder min livsgnista efter månader av mörk vinterdepression.

Det allra tydligaste av vårens tecken är också det som kommer först på året. Den stora folkfest som årligen äger rum i städer runt om i Sverige, såväl i arenor som i TV-soffor. Ett fenomen som kanske inte är unikt för Sverige, men som trots allt är synonymt med våren, och som kulminerar i en rafflande final, där var svensk har en åsikt. Det jag talar om är Melodifestivalen. Inte. Den pesten skulle jag aldrig beskriva med så vackra ord. Jag syftar naturligtvis på SM-slutspelet i ishockey. Årets upplaga är dessutom en av de bästa jag upplevt. Alla de klassiska lagen är med, t ex Brynäs, Färjestad och HV71. Den objektive tipparens favorit till guldet, Frölunda, är så klart också med. Men det som gör mig riktigt glad är att på den svenska slutspelskartan utgör Stockholm med omnejd ett stort svart hål. Bäddat för fest!

En annan anledning till mitt vårrus är att det redan nu börjar bli hög tid att börja planera sommarens näringsintag. Jag fick nämligen så sent som igår bekräftat för mig vad jag så länge befarat. Min trogna klotgrill, som stått mig bi i både ur och skur under två fantastiska somrar, har gjort sitt. Men inget ont som inte har något gott med sig. Detta innebär också att det börjar bli dags att ge sig ut och välja en ny. Och många faktorer skall beaktas: Vilken diameter skall gallret ha? Vilket djup skall själva klotdelen ha? Skall den ha ett sidobord med plats för grillbestick? Och så vidare. Jag ser redan fram emot helgens första spaning.

Sist men inte minst av mina alldeles egna vårtecken: Allsvenskan. Den av Europas högstaserier (Polens borträknat) som håller lägst kvalitet rent spelmässigt, men som trots det engagerar allra mest. Jag vet inte vem av de stora krönikörerna som sade det, men tjusningen ligger helt enkelt inte i att betrakta spelet i sig, utan det består av glädjen i att kunna komma till arbetet eller skolan dagen efter match med ryggen rak och huvudet högt, trygg i vetskapen att ens eget lag tryckte dit kamratens. I år kan jag dessutom se fram emot ovanligt många grönsvarta trepoängare, eftersom fotbollsgudarna satt oss i samma serie som storheter (OBS! Ironi!) som BP, Häcken och ÖIS. Tackar!

Sist men inte minst vill jag bara ytterligare betona varför Melodifestivalen är ett hot mot mänskligheten. Fenomenet i sig är naturligtvis, och har varit så sedan fru Björkman tog över rodret, fullkomligt vidrigt. Jag trodde i min enfald att det var illa nog när man för några år sedan lyckades ge Kristian Luuk en revival. Men Murphys lag hade, som vanligt, inte sagt sitt. Just när man som bäst firar att Luuks festivaltid är över, slår SVT in den sista spiken i sin egen kista. Man låter Luuk ersätta den oersättlige Oldsberg i På spåret. Det är nästan som att be svenska folket att sluta betala Gestapo i Kiruna AB för att man har TV.

Vad tycker ni?

//Rocky