Påskledigt
Nu börjar så mitt påsklov närma sig slutet. Det har varit ett bra lov. Det började med en långfredag som dominerades av cirka tio timmars soffsittande hemma hos en kompis. Under dessa timmar avverkades inte mindre än två filmer, en pizza, otaliga kaffekoppar samt högljudda rop av missnöje mot en av kvällens kvinnliga deltagare i Så ska det låta: Carola
Jag ska villigt erkänna att jag redan innan jag såg detta program var minst sagt mycket tveksam till hennes storhet. De som känner mig väl vet nog att jag emellanåt häver ur mig dylika kommentarer lite väl förhastat, men jag kan försäkra att denna ståndpunkt är helt rationell. Inte nog med att hon som alltid när hon pratar förställde sin röst såsom bara hon kan göra och fick varenda låt hon "spontant" framförde att verka inövad två veckor i förväg. Hon hade dessutom den dåliga smaken att framföra en av sina egna låtar, som vanligt med en blick som för tankarna till Cujo. Jag vet inte om det var för att hon på allvar tycker att "När löven faller av" är en bra låt, eller om hon på något sätt hoppades casha in lite STIM-pengar. Oavsett vilket fick hennes medverkan mig att glädjas å det grövsta åt hennes totala misslyckande i Melodifestivalen.
Annars gick påskhelgen i matens tecken. Jag har upptäckt att min familj förmodligen är den enda, eller åtminstone en av mycket få, i Sverige som väljer att komplettera en typisk påskmåltid med en helgskinka. Jag förstår de som anser att en sådan skinka hör hemma på julbordet och endast där, och visst har de en poäng, det är en typisk julrätt. Men då detta är utan tvekan det godaste som finns i matväg, måste jag ge er konservativa skinkmotståndare en uppmaning: ge det en chans! Ni kommer upptäcka att det tar er påskupplevelse till helt nya höjder.
Nästa påsk, när skinkans plats bland maten blivit befäst, kan jag stolt konstatera att det var i min familj man började med det.
Filmer jag sett under påsken och varmt kan rekommendera: Superbad, 10 000 B.C. och Over the hedge.
//Rocky
Melodifestivalen
Min plan var i år, liksom alla andra år, att helt strunta i detta evenemang, och lugnt gå in på Aftonbladets nätupplaga och svara nej på frågan "Vann rätt låt?". Dock grusades mina planer av ett majoritetsbeslut, och jag fick finna mig i att sympatiskratta åt Kristians Luuks inövade skämt i två timmar. Men Melodifestivalen anno 2008 innehöll ett inslag som gjorde det värt mödan. Mer om detta följer.
Musiken som framfördes var som vanligt i dessa sammanhang en samling plagiat, varav en del var brutalt dåligt maskerade. Rent musikaliskt fanns det en låt som enligt mitt tycke var en värdig vinnare, och det var Christer Sjögrens. Denna värmlänning var den enda i startfältet som hade lyckats hitta en låt olik allt annat musikbranschen skådat. Att låten i sig sedan fick mig att önska att jag fötts utan öron är oviktigt, hans unika bidrag i kombination med en dans värdig grisbonden i Let's Dance fick mig att plocka upp min telefon och avlägga en röst. Mina medtittare var inte lika imponerade, konstigt nog.
En stjärna lyste dock ännu klarare än Christer, men inte på det musikaliska planet. Denna någon stod för en koreografi så genialisk att samtliga i soffan unisont jublade. Denna någon var Alexander Bard. Iförd ett par högklackade skor, en krage med en diameter motsvarande mittcirkeln på Camp Nou och ett sjukt fult skägg var han en fröjd att skåda bakom sin synth. Störst blev jublet när han, precis innan refrängen, långsamt höjde båda armarna och stirrade ut över publiken med en blick som hade gjort vilken zombie som helst stolt. Han lyckades med konststycket att vara så dålig att han blev bra, så ful att han blev snygg och så sorglig att man blev glad.
Tack Christer Sjögren och tack Alexander Bard! Ni gjorde det värt lidandet. Allt som återstår nu är den stora frågan: Vann rätt låt? Det ständiga svaret lyder nej, lägg ner skiten!
//Rocky
Rambo IV
Jag beslöt mig idag, efter varma rekommendationer från en bekant, att ägna lite drygt 90 minuter av min tid åt att ta del av ett av de senaste exemplen på amerikansk kultur, nämligen den fjärde i raden av filmer om John Rambo.
Vi som känner till denne fåordige mans tidigare äventyr, minns utan problem några av hans stordåd. Jag tänker då främst på när han, beväpnad med pilbåge och sin troga följeslagare Kniven, räddar amerikanska krigsfångar som blivit kvar efter USA:s krig i Vietnam. De allra flesta minns säkert också hans visit i Afghanistan, där han, förutom att rädda sin gamle vän och chef Colonel Trautman, också passar på att halvera antalet soldater i den sovjetiska krigsmakten.
Efter de tjugo år som passerat sedan den senaste filmen är det så dags igen. Rambo har lagt allt vad krig heter bakom sig, och har funnit en ny tillvaro där arbetet främst består av att fånga ormar som han säljer till den lokale skojaren. En dag blir han dock uppsökt av en grupp kristna missionärer, som efter några halvhjärtade försök lyckas övertala Rambo att köra dem uppför floden och in i Burma. Resan dit går bra, mycket tack vare det faktum att Rambo likt Lucky Luke drar en pistol snabbare än sin egen skugga, och allt är frid och fröjd.
Ett tag senare väcker en av missionärernas andliga ledare Rambo när han är långt borta i (mar)drömmarnas förlovade land, och förklarar att missionärerna blivit tillfångatagna. Som den kyrkans man han är, berättar samme man att han även har hyrt legosoldater för att frita dem. Rambo ställer än en gång sin båt till förfogande, och det som händer därpå överträffar allt som någonsin skådats i våldsväg. Beväpnad med sin kära pilbåge och en egenhändigt smidd machete får vi följa hjälten på hans färd genom ett Burma fullt av avhuggna lemmar, bortsprängda huvuden och diverse andra plågsamma sätt att dö.
Filmen är som sagt så blodig att man nästan blir illa berörd, och det faktum att han har övergett den klassiska Kniven förtar lite av upplevelsen, men mitt betyg lyder trots det så här:
Dialog: 0
Monolog: 5
Barmhärtighet: 0
Blodtörst: 5
Specialeffekter: 5
Weapon of choice: 5
Se-igen-faktor: 5
Totalt betyg: 5